Lawline svarar
Hej,
Det är rätt som du säger att efterlevande make ärver i första hand efter den avlidne maken. Om det i övrigt inte finns några andra arvingar efter den först avlidne maken än dennes syskon, så är deras rätt till arv begränsad till efterarvsrätten efter den efterlevande maken. Den efterlevande maken ärver egendomen med vad som kallas fri förfoganderätt. (3 kap 1 § Ärvdabalken). Detta innebär att maken i fråga fritt kan disponera över egendomen genom att förbruka, sälja eller ge bort egendomen genom s.k. livrättshandlingar. Den enda begränsningen som finns är som utgångspunkt att den efterlevande maken inte kan testamentera bort den kvotdel som efterarvingarna är berättigade till. (3 kap 2 §).
Det finns däremot en möjlighet för sekundosuccessorerna (d.v.s. de arvingar som är berättigade till efterarv - i detta fallet syskonen) att i vissa fall få korrigering ifall boet under den efterlevande makens tid har minskat i värde. Detta framgår av 3 kap 3 § ÄB. Denna rätt förutsätter dock att minskningen är väsentlig, att den orsakats av den efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförbar handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar. En försäljning till underpris skulle helt klart kunna vara ett tänkbart fall av sådan handling som är jämförbar med gåva, men beror helt på ifall minskningen är ”väsentlig” och har genomförts ”utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar”. Det är svårt att ge ett entydigt svar utifrån de förutsättningar som finns i frågan.
Den korrigering som man kan åstadkomma enligt 3 kap 3 § är att efterarvingarna, vid den efterlevande makens död, kan få vederlag vid arvsdelningen efter den sist avlidne maken. På så sätt så drabbar värdeminskningen endast den efterlevandes sida. Endast om det inte finns möjlighet till en sådan korrigering så skulle det kunna bli aktuellt att rikta anspråk om återbäring mot den person som mottog gåvan. För att lyckas med detta så krävs det även ond tro hos denne (d.v.s. att gåvomottagaren insåg eller borde inse att gåvan skulle innebära väsentlig minskning av egendomen, utan tillbörlig hänsyn till efterarvingarna). Dessutom så måste man väcka talan om sådant anspråk om återgång inom fem år från det att den mottogs, vilket gör att återgång endast kan bli aktuellt för de gåvor som givits sent under den efterlevande makens livstid. (Återgång kan ju som vi såg endast bli aktuellt om man inte kan få vederlag vid en arvsdelning).
En annan möjlig lösning är att betrakta försäljningen till underpris som ett förskott av arv enligt 6 kap. ÄB. Problemet är bara att eftersom arvingen som har mottagit egendomen inte är en bröstarvinge, d.v.s. arvinge i rakt nedstigande led (jfr 2 kap 1 § ÄB), så finns det en presumtion för att underprisöverlåtelsen inte ska vara att anse som ett förskott på arv.
Ärvdabalken hittar du http://www.lagen.nu/1958:637 .
vänliga hälsningar