Vid beslut om vårdnad ska hänsyn tas till barnets vilja
Pappan vägrar lämna tillbaka sin son efter umgänge, till mamman som är boendeförälder.
Sonen vill nu inte flytta hem igen, pga av att pappan förtalat mamman och påverkat sonen starkt.
Kan sonen välja att boendet flyttas till pappan då han fyllt 13 år.
Eller tar domstolarna i regel mer hänsyn till att barnet behöver bägge föräldrarna.
Vad väger tyngst barnets vilja eller barnets bästa ( att få ha en nära kontakt även med mamman) ,vilket nu förhindras av pappan.
MVH
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Jag utgår i mitt svar ifrån att föräldrarna har gemensam vårdnad av sonen men att mamman är boendeförälder. Regler som rör barns vårdnad finns i föräldrabalken. Vid gemensam vårdnad ansvarar båda föräldrarna för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov i form av omvårdnad, trygghet och en god fostran tillgodoses (6 kap. 2 §).
Barnets bästa är avgörande vid alla beslut om vårdnad, boende och umgänge
Efter en separation står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad (6 kap. 3 §). Vad som är avgörande för alla beslut om vårdad, boende och umgänge är barnets bästa - vid bedömningen skall särskilt beaktas risken för att barnet far illa men hänsyn tas också till barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (6 kap. 2 a §).
Gemensam vårdnad ska användas med stor försiktighet
Det är idag inte lika svårt att få ensam vårdnad som det tidigare har varit utan om båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad får inte rätten besluta om detta (6 kap. 5 §). Gemensam vårdnad förutsätter att föräldrarna kan sammarbeta tillsammans i de frågor som rör barnet. Att döma till gemensam vårdnad ska användas med stor försiktighet och lyhördhet enligt doktrin. Det finns inte någon presumtion för eller emot gemensam vårdnad.
Barnets inställning ska försöka klargöras
Innan ett beslut om vårdnad fattas ska rätten se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillbörligt utredda. Om det inte är olämpligt ska barnets inställning försöka klargöras (6 kap. 19 § 1-4 st.). Det är såklart inte lämpligt att försöka få fram inställningen hos ett alldeles för ungt eller omoget barn som inte har en egen uppfattning i saken.
Enligt tidigare praxishar domstolen vid valet av vårdnadshavare för ett 13-årigt barn tagit hänsyn till barnets bestämda vilja. Den då aktuella 13 åringen ansågs ha en mognad normal för sin ålder och även om fadern, som barnet otvetydigt förklarade sig vilja leva med, kunde ifrågasättas som vårdnadshavare fanns det ingen risk att en sådan lösning skulle medföra bestående fara för barnets hälsa eller utveckling.
Hur du går vidare med din fråga
Ifall båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad tvingas rätten döma till ensam vårdnad. Eftersom barnet här, i likhet med ovan nämnda rättsfall, uppnått 13 års ålder kommer förmodligen stor hänsyn tas till barnets inställning och vilja. Min rekommendation är givetvis att föräldrarna sitter ner och talar med varandra för att lösa situationen sinsemellan. Om det inte går är nästa steg att ta det hela vidare till en domstol som får besluta om vårdnaden. Det kan vara svårt för modern att få vårdnaden om det inte är vad sonen vill, därför kan det för hennes del vara bättre att yrka på gemensam vårdnad och hoppas att rätten dömer till det. Skulle vårdnaden tillfalla sonens pappa är han skyldig att tillgodose umgänge med sonens mamma (6 kap. 15 § 2 st.)
Hoppas du fick svar på din fråga, lycka till!
Vänliga hälsningar,
