Testamentes verkan avseende frånhänt egendom, m.m.
Hej!
Jag har en juridisk fråga jag gärna skulle vilja få lite klarhet i.
Frågan lyder:
En fader och moder har totalt 4 barn. Fadern och modern är gifta. Barnen består av 2 kvinnor och 2 män. Kvinnorna är bara biologiska barn till modern. 1 av männen är bara biologiskt barn till fadern. Alltså är sista mannen biologiskt barn till både modern och fader ("helbarn").
I faderns och moderns gemensamma testamente står det att "helbarnet" ska få full äganderätt till bostadsrättslägenheten när båda föräldrarna är avlidna. Det framgår även att modern och fadern äger 50% andel vardera i bostaden.
Om lägenheten säljs innan föräldrarna är avlidna kommer alltså dem ekonomiska vinsterna delas lika på modern och fadern? Hur påverkar detta "helbarnet" i slutändan som skulle få full äganderätt av hela bostaden?
Enligt min bedömning skulle modern och fadern kunna upprätta ett förskott på arv genom ett gåvobrev och ett överlåtelseavtal. Kan inte särkullbarnen motsätta sig detta? Hur stor bestämmanderätt har dem?
Om föräldrarna väljer att sälja bostaden hur blir fördelningen för respektive barn? Som jag ser det får då kvinnorna ärva efter enbart modern och ena mannen efter enbart fadern. Men eftersom den sista mannen är barn till båda föräldrarna får han ärva från båda föräldrarna?
Hur som helst känns det som att "helbarnet" förlorar i slutändan på det? Istället för att få 100% ska det delas på ytterligare 3
Med vänliga hälsningar
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline!
Inledning
Din fråga aktualiserar huvudsakligen ärvdabalken (ÄB).
Utredning
Av 9 kap. 1 § ÄB framgår att testamenten används för att förordna om kvarlåtenskap, det vill säga den egendom som testatorn besitter vid sitt frånfälle. Om inget annat anges i testamente 3 kap. 1 § ÄB en makes kvarlåtenskap vid vederbörandes frånfälle i första hand tillfalla den kvarlevande maken, med undantag för bröstarvingar som inte också är den kvarlevandes bröstarvingar som har rätt att utkräva sin andel av arvet omedelbart (men även möjlighet att avstå denna rätt och då behandlas som ett gemensamt barn enligt 3 kap. 9 § ÄB). Finns enbart ett särkullbarn till den först avlidne maken kommer med andra ord den efterlevande maken inte ärva sin make alls om inte annat angetts i testamente. Såsom framgår av 3 kap. 2 § ÄB ärver dock en efterlevande make bara sin make med så kallad fri förfoganderätt, vilket innebär att den efterlevande maken inte kan förfoga över den först avlidnes kvarlåtenskap (mätt i den andel av den efterlevande makens totala förmögenhet efter bodelning och arv som den först avlidnes egendom utgjorde vid arvstillfället) genom testamente. När den efterlevande maken där ska sålunda en andel av vederbörandes kvarlåtenskap tillfalla den först avlidnes legala arvingar, i första hand barn.
Förekomsten av testamenten som upprättas av två makar gemensamt, så kallade inbördes testamenten, regleras bland annat i 10 kap. 7 § ÄB som anger att en makes bundenhet genom inbördes testamente upphör om den andra maken "genom ensidig återkallelse eller ändring av inbördes testamente väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet". Vanligen innehåller inbördes testamenten en förklaring att en make som överlever den andra ska ärva den först avlidne maken, eventuellt med full äganderätt istället för den lagstadgade fria förfoganderätten, och ett förordnande om hur egendomen ska fördelas efter den efterlevande makens död.
Enligt 6 kap. 1 § ÄB ska egendom som en arvlåtare i livstiden gett till en bröstarvinge avräknas från den aktuella bröstarvingens framtida arvslott om inget annat föreskrivits eller framgått av omständigheterna. I 7 kap. 1 § ÄB konstateras att hälften av den arvslott som tillkommer en bröstarvinge enligt den legala arvsordningen utgör vederbörandes så kallade laglott, en rätt som enligt 7 kap. 3 § ÄB kan användas som grund för jämkning av ett testamente som inte fördelar arvet med hänsyn till rättent till laglott. Jämkning kan ske på samma sätt för en gåva som till syftet är att likställa med testamente enligt 7 kap. 4 § ÄB. Detta kan röra sig om fall då gåvan genomförs inför en nära förestående död eller i fall då givaren haft kvar nyttan av den bortskänkta egendomen, exempelvis genom att bo kvar i en bortskänkt bostad efter gåvans genomförande.
I ditt nu aktuella fall kan vi alltså konstatera att föräldrarna mycket riktigt genom testamente kan ange att deras gemensamma barn ska få ärva deras bostadsrätt efter den sist avlidne makens bortgång. Detta bör i sådana fall göras med beaktande av om bostadsrättens värde överstiger hälften av deras övriga egendoms värde eftersom testamentet i sådana fall inkräktar på de övriga barnens laglotter. Eftersom de äger lika stora andelar av bostadsrätten kommer de vid en försäljning att dela lika på köpeskillingen om inget annat överenskommits. I denna situation äger de inte längre bostadsrätten, vilket enligt min uppfattning innebär att förordnandet om att bostadsrätten ska tillfalla det gemensamma barnet blir verkningslöst som en konsekvens av kravet på att ett förordnande i testamente måste röra kvarlåtenskap, det vill säga ägd egendom. Det gemensamma barnet förlorar sålunda sin i testamentet fastslagna särställning vid en försäljning eftersom testamentet inte exempelvis anger att "bostadsrätten eller den köpeskilling som avtalas vid en eventuell försäljning av densamma" ska tillfalla det gemensamma barnet. Under sådana förhållanden kommer arvet fördelas på så sätt att särkullbarnen vid respektive makes död utfår sin arvs- eller laglott medan det gemensamma barnet får invänta den efterlevande makens död och då ärver båda sina föräldrar baserat på beräkningen som berörts ovan. Såsom du konstaterar kommer detta missgynna det gemensamma barnet jämfört med om bostadsrätten kunnat ärvas i enlighet med testamentet.
Såsom du konstaterar är det fullt möjligt för föräldrarna att skänka bostadsrätten eller dess försäljningsvärde till det gemensamma barnet. Om de då inte vill att bostadsrättens värde ska avräknas från det gemensamma barnets arvslott vid en framtida fördelning av kvarlåtenskapen måste detta anges, lämpligen i gåvobrevet. Om så sker kan enligt min uppfattning särkullbarnen med all sannolikhet inte motsätta sig detta, såvida det inte är uppenbart att syftet är att likställa med testamente. Av din fråga att döma så verkar det inte som att en gåva skulle ha så stark anknytning till givarnas död eller att den inte skulle innebära någon uppoffring från givarnas sida, men jag kan av naturliga skäl inte uttala mig närmare om det. Så länge givarna kan sägas ha haft ett eget på förhållandena under livstiden riktat intresse av att företa rättshandlingen kan särkullbarnen inte motsätta sig gåvan.
Handlingsplan
Jag kan tyvärr inte ge dig någon rekommendation eftersom jag inte vet vilken ställning du har, om någon, i det aktuella fallet. Jag hoppas att mitt svar ändå var till hjälp! Har du några funderingar kan du höra av dig till mig på magnus.gustafsson@lawline.se.
Med vänlig hälsning
