Kan en utomstående hållas ansvarig för någon annans kontraktsbrott?
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga! Så jag tolkat din fråga har beställaren ett avtal både med leverantörerna A och B men att det däremot saknas en avtalsrättslig relation mellan A och B. Den fråga du då ställt är huruvida beställaren kan rikta ett krav mot en av leverantörerna avseende ett fel som den andra leverantörerna orsakat.
Möjligheten att rikta ett utomkontraktuellt skadeståndskrav
För tydlighetens skull kan vi börja i skadeståndslagen (1972:207).I denna lag gör man en distinktion mellan personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Om vi tänker oss att A och / eller B har fått i uppgift att göra ett byggarbete på beställarens egendom hade man kunnat tänka sig att dessa parter – i samband med detta arbete – åsamkar en skada på beställarens egendom. Beställaren lider då en sakskada och för att få ersättning krävs att A eller B orsakat denna skada med uppsåt eller oaktsamhet (se 2 kap 1 § skadeståndslagen). Om beställaren då riktar ett sådant krav kan han / hon få ersättning exempelvis för reparationskostnader (se 5 kap 7 § 1 p skadeståndslagen). Ansvaret för sådana skador förutsätter inte något kontraktsförhållande utan det räcker med att skadan orsakats genom uppsåt eller oaktsamhet. Om vi tänker oss att B av oaktsamhet åsamkar en skada som leder till att A inte kan fullgöra sitt arbete är det alltså möjligt att beställaren kan rikta kravet både mot A på grund av kontraktsbrottet (eftersom A inte kunnat fullgöra sitt avtal) eller B (enligt skadeståndslagens regler som gäller oberoende av om det föreligger ett avtal). Man skulle även kunna tänka sig att A inte blir klar med sitt arbete i tid vilket leder till att beställaren lider någon form av inkomstförlust då han inte kan driva sin verksamhet under den tiden som han planerat. Det rör sig då inte om en personskada eller sakskada utan istället om en ren förmögenhetsskada eftersom denna skada inte haft något samband med en person- eller sakskada (jfr 1 kap 2 § skadeståndslagen). Ersättning för en sådan skada blir som huvudregel enbart aktuellt när skadevållaren begått ett brott (se 2 kap 2 § skadeståndslagen, se dock längre ned i mitt svar för undantag). Låt oss säga att det står klart att varken A eller B begått något brott, det blir då svårt att utkräva skadestånd enligt skadeståndslagen för ren förmögenhetsskada enligt skadeståndslagens regler. Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att möjligheterna att begära skadestånd för ren förmögenhetsskada enligt skadeståndslagens regler är begränsade.
Möjligheten att rikta ett inomkontraktuellt skadeståndskrav
Möjligheterna att rikta ett skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada enligt skadeståndslagens regler är alltså begränsade. Som framgår av 1 kap 1 § skadeståndslagen går det dock att bortse från skadeståndslagen när det finns ett avtal som föreskriver något annat. Av min genomgång kan vi nu göra den viktiga distinktionen mellan utomkontraktuellt skadestånd (skadeståndslagen tillämpas) och inomkontraktuellt skadestånd (där vi istället får kolla främst på vad som framgår av avtalet). Generellt sätt kommer det finnas ett intresse att kunna rikta ett skadeståndsanspråk på inomkontraktuell grund eftersom det här finns betydligt bättre möjligheter att få ersättning för ren förmögenhetsskada (jfr ovan). När vi då talar om inomkontraktuellt skadestånd är det utmärkande att skadeståndet följer av avtalet. Inom avtalsrätten är huvudregeln att avtalet enbart binder avtalets parter (avtalets subjektiva begränsning). Om vi då tänker oss att avtalsbrottet (dröjsmål med arbetet) gjorts inom ramen för det avtalet som förelåg mellan beställaren och A är det möjligt för beställaren att göra ett inomkontraktuellt anspråk mot A (närmare om under vilka förutsättningar man kan rikta ett inomkontraktuellt skadeståndsansvar hänvisar jag till Rambergs artikel i Svjt 2020 s 589 ff). Om vi dock tänker oss att A saknar pengar för att betala skadeståndet samt att B på något sätt varit med och medverkat till dröjsmålet kan det finnas ett intresse att istället rikta anspråket mot B. Ett sådan anspråk kommer dock sannolikt inte vara möjligt vilket följer av det jag redogjort för ovan avseende avtalets subjektiva begränsning.
Närmare om möjligheten att rikta ett utomkontraktuellt skadeståndskrav avseende ren förmögenhetsskada
Frågan blir då om vi kan rikta ett krav mot B avseende den rena förmögenhetsskadan på utomkontraktuell grund. Som ovan framgått är huvudregeln i 2 kap 2 § skadeståndslagen att ett sådant krav förutsätter att skadevållaren agerat brottsligt. Detta innebär alltså att även i de fall då B medverkat till A:s kontraktsbrott mot beställaren kan denne – som utgångspunkt – inte bli skadeståndsskyldig förutsatt att medverkan inte varit brottslig. Högsta domstolen (HD) har dock i NJA 2005 s 608 gjort undantag när den utomstående (B) agerat kvalificerat otillbörligt. Av HD:s domskäl kan utläsas att detta skulle kunna bli aktuellt om exempelvis B med vetskap om A:s avtal med beställaren och dess huvudsakliga innehåll och i samförstånd med den avtalsbrytande parten (A) medverkat i syfte att kringgå den andra avtalspartens (beställarens) anspråk enligt avtalet. Det kan alltså konstateras att möjligheterna för ett sådant krav är tämligen begränsat.
Avslutande ord
Med detta sagt hoppas jag mitt svar har varit till hjälp. Min ambition med svaret har inte varit att vara uttömande utan jag har i stället redogjort mer allmänt om de bakomliggande principerna. Om du är intresserad av mer konkret ledning i hur specifika fall skulle kunna bedömas är du välkommen att åter höra av dig till Lawline med mer specifika omständigheter.
