Hur sker bedömningen i vårdnadstvister och avseende växelvis boende?
Jag är i tinget med en vårdnadstvist. Mitt barn är snart två år. Det finns bevis på pappans aggressiva utbrott och dessa är också orosanmälda vid två tillfällen. Vilka chanser är det till att man inte dömer växelvis boende för barnet.
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
1. Allmän utgångspunkt
Jag vill börja detta svar med att konstatera att jag inte kan ge något direkt svar på hur bedömningen i just ditt fall kommer utfalla. Ofta genomförs omfattande utredningar och många omständigheter spelar in i bedömningen som kan skilja sig från fall till fall. Däremot kan jag redogöra för vad som beaktas och hur det överlag tenderar att påverka utfallet. Del 2-4 av svaret är av mer allmänt redogörande karaktär medan del 5 återkopplar till ditt fall.
2. När och hur kan domstolen besluta om barnets boende?
Allmänt om när
Domstolen kan enbart besluta om barnets boende då vårdnaden är gemensam (6 kap. 14 a § föräldrabalken (FB)). I annat fall råder att boende förläggs hos vårdnadshavaren med eventuell umgängesrätt för den andre föräldern (jfr 6 kap. 15 § FB).
Växelvis boende
För beslutande om växelvis boende ställs särskilda krav i strävan att uppnå det resultat som är förenligt med barnets bästa; barnets bästa är alltid avgörande för vårdnad, boende och umgänge (6 kap. 2 a § FB, se även mer om barnets bästa under del 4). Grundläggande vid bedömningen är att föräldrarnas samarbetsförmåga avseende barnet är god, men även distansen mellan föräldrarnas boenden beaktas som ett eventuellt hinder. Över lag torde högre krav på samarbete och lyhördhet ställas angående boende för små barn; med små barn avses barn under 1,5 - 2 år.
Stor vikt läggs alltid vid kontinuitetsprincipen. Innebörden är en utgångspunkt om att barn mår bra av att inte ruckas i sin miljö, varvid vardagskontinuitet eftersträvas. Således är av stor vikt hos vem barnet har bott den senaste tiden samt under tvistens gång. Den förälder som barnet bott hos och spenderat mest tid hos tilldelas vanligen vårdnaden, och således även boendet (se NJA 1986 s. 338, NJA 1992 s. 666 och NJA 1992 s. 93).
Angående barnets bästa har lagstiftaren ansett risken för övergrepp så pass viktig att detta inkluderats i lagtexten (6 kap. 2 a § FB). Framför allt beaktas risken att barnet utsätts för fysiska eller psykiska förgripelser, detta kan även omfatta risken för närstående till barnet förutsatt risk att barnet far illa. En riskbedömning bör alltid göras om uppgifter om våld framförs och väger tungt i helhetsbedömningen (prop. 2005/06:99 s. 42). Däremot beaktas även barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna (6 kap. 2 a § FB).
3. När kan domstolen döma till gemensam vårdnad?
Det råder ingen huvudregel avseende om domstolen dömer till gemensam vårdnad eller ensam vårdnad. Lagtexten är dock utformad på ett sådant vis att gemensam vårdnad är utgångspunkten. Endast i två fall är domstolen förhindrad att besluta om gemensam vårdnad. För det första om bägge föräldrarna motsätter sig det (6 kap. 5 § andra stycket FB). För det andra om gemensam vårdnad vore uppenbart oförenligt med barnets bästa (6 kap. 5 § tredje stycket FB). Vad barnets bästa innebär redogörs för nedan.
I rättsfallet NJA 2007 s. 382 har tydligt klarlagts vad som överlag krävs för gemensam vårdnad. Som utgångspunkt bör ena förälderns motsättande mot gemensam vårdnad tas med seriositet. Gemensam vårdnad bör vidare förutsätta någorlunda konfliktfritt samarbete och en realistisk möjlighet för föräldrarna att gemensamt och i rimlig tid lösa de frågor som rör barnet utan regelmässigt behov av hjälp utifrån för konfliktfritt beslutsfattande. Samarbete behöver inte vara omöjligt för att vara uppenbart oförenligt med barnets bästa och gemensam vårdnad ska inte användas som medel för samarbetspåtvingande. En konflikt bör inte utesluta gemensam vårdnad, om motsättningarna kan antas vara av övergående natur och därför inte bedöms hindra ett fungerande samarbete på längre sikt i frågor som rör barnet.
4. Vad beaktas i bedömningen av vem som ska ges ensam vårdnad?
På samma sätt som avseende boende är barnets bästa avgörande (se 6 kap. 2 a § FB). Härvid beaktas risken för framtida våld och övergrepp mot barnet (se ovan under del 2), barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna samt barnets vilja. Barnets vilja torde inte tillmätas någon betydelse i detta fall då detta sker utifrån ålder och mognad (se bla NJA 1995 s. 398). Vidare beaktas kontinuitet avseende barnets tillvaro (se ovan under del 2).
Avseende föräldrarna beaktas huvudsakligen deras förmåga att samarbeta kring frågor som rör barnet, vilket bedöms utifrån barnets bästa (se rättsfallet NJA 2007 s. 382 ovan). Härvid är det av stor vikt om den ena föräldern aktivt motverkar ett fungerande samarbete genom så kallat umgängessabotage. Den förälder som begår umgängessabotage är mindre sannolik att tilldelas vårdnaden (se bla. NJA 1989 s. 335). Kontinuitetsprincipen kan dock väga tyngre än umgängessabotage med hänsyn till barnets intresse av en stabil miljö och tillvaro (NJA 1992 s. 93).
5. Sammanfattning och återkoppling till ditt fall
Utifrån ovan stadgade bör du ha erhållit viss djupare förståelse för vad bedömningen inkluderar. Sannolikt har du också insett att det inte är en helt enkel bedömning, varvid det ofta inte går att ge några säkra förhandsbesked. Om fadern är aggressiv och utgör en risk för barnen talar detta starkt mot att han ska tilldelas vårdnad eller boende. I det fall ni bott separat och barnet har bott hos dig under viss längre tid talar även detta starkt till din fördel. Båda dessa omständigheter väger sammantaget tungt och lär bli avgörande för utfallet. Beslutas ensam vårdnad är även beslut om växelvis boende uteslutet (se 6 kap. 14 a § FB). Beslutas mot förmodan om gemensam vårdnad är det mindre sannolikt med beslut om växelvis boende vid samarbetssvårigheter, speciellt om det angår ett litet barn.
Sammantaget är en någorlunda kvalificerad gissning att chansen att man inte dömer till växelvis boende är relativt överhängande. Om ensam vårdnad beslutas och således enbart ena föräldern är boendeförälder är det dock desto mer sannolikt att den andre föräldern beviljas visst umgänge med barnet (se 6 kap. 15 § FB).
Hoppas du fick omständigheterna mer klara för dig!
Vänlig hälsning,
