Förälders rätt till sitt barn eller barnets rätt till sin förälder?
Hej!
Vore tacksam för ert omdöme i detta. Har en dotter på 8 år som bor hos sin pappa varannan helg. Vi har avtal med familjerätten. Dessvärre har inte detta fungerar då hon inte vill sova där på nätterna, hon har bara sovit hos honom ca 2 gånger. När hon är där ringer hon mig och gråter många gånger. När det börjar närma sig pappahelgen får hon ångest flera dagar innan. Vi har gemensam vårdnad. Han har ingen insyn i skola osv. Jag har varit i kontakt med alla tänkbara instanser men kan inte få hjälp då de anser att detta är juridiskt och enbart kan de hjälpa vår dotter efter den processen då det beror på hennes vilja att inte sova där mm. Hon vill endast träffa honom dagtid. Har försökt få honom att förstå att han måste bygga upp ett förtroende mm, så kanske hon vill vara där mer. Han säger att han tänker tvinga henne osv. Jag jag verkligen inte stämma honom i tingsrätten för jag är boendeförälder? Även om jag inte kan få ensam vårdad måste ju umgänget förändras men familjerätt är frivillig och han säger bara att han är villig att gå dit men inget händer. Om han har hotat mig ska jag verkligen sitta i samtal med honom. Har vart där förr genom åren och ingen förbättring sker. Jag önskar veta hur jag ska agera rättsligt för att jag och min dotter ska få lite ro.
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till oss med din fråga.
Det mest juridiskt korrekta i fall som gäller barn i relation till föräldrar och boende är att barnet ska ha rätt att välja själv. En förälder har inte rätt till sitt barn utan ett barn har rätt till sin förälder, om barnet vill ha det. Principen får naturligtvis både negativa och positiva följder för föräldrarna. Den negativa följden är naturligtvis att ett barn med eller utan påverkan av sin boendeförälder kan välja bort sin umgängesförälder. Detta har orsakat många fall i tingsrätten där man talar om lojalitetskonflikt, samt umgängessabotage. Det är svåra fall att bevisa att barnets vilja inte har påverkats av en förälder, då det i de flesta fall gör det. Därför har rätten beslutat att lyssna helt på barn som är i 12-års åldern. De anses då ha förmågan att själva kunna fatta beslut om sitt boende och umgänge med föräldrarna. Det kan å andra sidan verkligen diskuteras hur pass moget ett barn är vid en viss ålder att kunna fatta sådant beslut själv. Det positiva med lagen blir naturligtvis att ett barn inte ska tvingas vara hos en förälder den inte vill vara hos.
Det finns fortfarande inga sanktioner i dagens läge för den förälder som inte samarbetar med den andre föräldern. Det finns föräldrar som slutar svara socialtjänsten och helt enkelt bara bestämmer att barnet inte vill åka till den andre föräldern och då blir det så, det har heller inte spelat roll att den föräldern som mister kontakten med barnet har varit vårdnadshavare. Barnets rättigheter hjälper många barn att inte behöva vistas hos en förälder som denne mår dåligt av att vara hos, men den stjälper också många barn som under psykiskt tvång av en förälder tvingas avstå umgänge med den andre föräldern.
Ett barn mår allra bäst av att ha kontakt med båda sina förälder även om relationen med den ena inte fungerar jättebra. Barn vill ändå ha den kontakten. Det är därför av största vikt att boendeföräldern anstränger sig för att kontakten med umgängesföräldern ska kunna fungera. Familjecentraler och socialtjänst har möjlighet att kunna hjälpa till med sådant. Den föräldern som vill att barnet ska komma och hälsa på och vara hos denne har sällan till sin fördel att argumentera och vara oresonlig. Han kan därmed inte utan ditt medgivande tvinga barnet att sova hos honom. En ständig kamp och strid kan vara skadligt för ert barn och det är därför bra att ni reglerat umgänget i domstol så detta i största möjliga mån undviks. Du kan inte stämma barnets pappa men om du vill ansöka om ensam vårdnad så lämnar du en sådan ansökan till tingsrätten. Vill ditt barn träffa sin pappa måste du så långt det är möjligt anstränga dig för att det ska fungera och vill ditt barn inte sova hos sin pappa får han anstränga sig så långt det är möjligt för att det ska fungera. Detta krävs ett gott samarbete, vilket jag förstår är svårt just nu.
Mitt råd är att du gör det som är bäst för att ditt barn ska kunna vara lugn och må bra för det är det enda som räknas. Rätten tar ingen hänsyn till hur föräldrarna mår i en sådan här situation, utan det handlar enbart om barnets välmående. En god och nära relation till båda sina föräldrar på barnets egna villkor är det optimala.
Jag hoppas att du fått en någorlunda vägledning då den endast kan bli allmän. Varje barn och fall är unikt och måste övervägas i dess situation, men det är barnets välmående som alltid ska prioriteras och aldrig en förälders.
Lycka till och hoppas ni löser den besvärliga situationen ni befinner er i.
