Internationell privaträtt - Vårdnad vid skiljsmässa

2014-12-17 i Barnrätt
FRÅGA |Hej ,Jag står inför en flytt till Moskva, 1-2 års tid kommer vi bo där. Jag är gift med en kvinna från Ukraina ( numera också svensk medborgare ) och vi har en son på 4,5 år. Vi har sedan vi gifte oss för 6 år sedan bott i Sverige och vår son har bott med oss i Sverige hela tiden och går sedan 3 år på dagis här i Sverige. Min fråga är vad som gäller ifall vi skulle skilja oss medans vi bor i Moskva och jag vill flytta hem till Sverige, kan jag hävda att barnet är rotad i Sverige och bör följa med mig till Sverige ? Vilken domstol kommer att avgöra detta ärende ? Svensk eller Rysk eller Ukrainsk ? Vår son är både medborgare i Sverige och Ukraina och har varit flera gånger i Ukriana på 3-4 veckors besök. Jag skulle förstås vilja säkerställa att Daniel ifall vi skiljer oss följer med mig till Sverige ( det kanske inte blir något problem och min fru vill följa med till Sverige men utifall hon inte vill återvända till Sverige skulle jag vilja veta vad som gäller ). Jag skule också vilaj veta ifall det finns något sätt för mig att "säkerställa" ( så mycket det går ) att barnet vid en skilsmässa följer med mig till Sverige. 
Fredrik Holst |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga. Jag kommer att behandla dina delfrågor för sig, här i det följande. För det första tåls det att sägas att då det rör internationell privaträtt, och länder som inte är medlemmar i EU (Ukraina och Ryssland) får man falla tillbaka på den lagstiftningen som finns i Sverige. Problemet som uppstår då är att vad en svensk domstol avgör, och vad den svenska lagen säger, med största sannolikhet inte vinner någon rättsverkan i dessa länder. Dessa länder här själva lagstiftning som till största del är likalydande med svensk rätt, och faller tillbaka på den när dem avgör en fråga om t.ex. umgänge. Hur lagstiftningen ser ut i länderna, och hur Ukraina och Ryssland skulle döma i ett sådant här fall kan jag inte uttala mig om. Möjligt att hävda att sonen är "rotad" i Sverige - och begära att följa med tillbaka till SverigeDen lagstiftningen som existerar i svensk rätt när det kommer till umgänge är föräldrabalken, FB, (Se här). I FB 6:2a finns den ledande maximen "barnets bästa", vilket ska vara vägledande i alla frågor som rör umgänge av barn. Paragrafen lyder: "Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge.Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid- risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och- barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna." Barnets bästa i vårdnadsfrågor brukar lite slarvligt sägas innebära gemensam vårdad. Dvs. barnets rätt att träffa båda föräldrarna. Boende, som du ser av paragrafens lydelse, är också något som ska vägledas av barnets bästa. Här får sägas att ett land där barnet är medborgare och har vuxit upp i är bäst för barnet, i det här fallet Sverige. Här kommer dock den problematiken upp som jag pratade med inledningsvis. Även om detta skulle vara fallet enligt svensk rätt, kan man varken använda några former av tvångsmedel (dvs. tvinga barnet att följa med till Sverige) eller använda sig av en svensk dom i Ukraina eller Ryssland. Vad som har avgjorts här i Sverige, kommer alltså endast att gälla här i Sverige (fallet hade varit ett annat om ni bodde i ett EU-land). Det finns, för dig, ingen reell möjlighet att få med dig barnet till Sverige med hjälp av svensk rätt utomlands. Ett alternativ är att kolla hur lagstiftningen kring detta ser ut i Ukraina eller Ryssland. Möjlighet att teckna ett vårdnadsavtal med modern finns också, men till syvende och sist beror möjligheterna till umgänge på hur du och din fru kan göra upp detta. I Sverige finns även möjlighet att få umgängesfrågan avgjord av en domstol, men som du förstår kommer detta bara att gälla i Sverige - och om din fru t.ex. skulle ta med sig barnet till Ukraina - finns det få saker du kan göra. Vilken domstol kan avgöra detta?  Då Ryssland inte är part till Bryssel II- bis konventionen som normalt reglerar domsrätt för länder i föräldrarättsliga frågor får man se till svensk rätt, och den utveckling som skett där. Den lagstiftning som finns på området är lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap, IÄL, (Se här). För att svensk domsrätt ska föreligga i mål om vårdnad om barn krävs att barnet har hemvist i Sverige, dvs. där barnet är stadigvarande boende. En definition av begreppet hemvist återfinns i 7:2 IÄL. Där sägs att den som är bosatt i en viss stat ska anses ha hemvist där om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. Uppgifterna i folkbokföringen är relevanta, men varken nödvändiga eller tillräckliga faktorer vid fastställande av hemvist. Avgörande är istället om bosättningen kan anses vara stadigvarande. Kravet på att bosättningen ska vara stadigvarande innebär att personen i fråga ska ha för avsikt att stanna kvar i landet. Dock krävs inte att man har för avsikt att stanna kvar för all fratid; det räcker med att personen avser stanna "tillsvidare" och inte har några definitiva planer på att lämna landet. Detta har jag tagit från mål NJA 2011 s. 499 (Se här). I ert fall verkar ni endast ha för avsikt att stanna 1-2 år, för att sedan återvända till Sverige. Hemvist i Sverige är med största sannolikhet uppfyllt enligt mig för dig. Varför Sverige har domsrätt i målet om umgänge. Även här måste jag dock tillägga att Ryssland kan ha egna regler för hur dessa saker ska avgöras, och vilken domstol som har domsrätt. Om t.ex. din fru väljer att väcka talan i Ryssland, eller Ukraina, kan den domstolen komma att handlägga målet (även om Sverige, enligt svensk rätt, har domsrätt)Vi har en samarbetspartner på området för familjerätt som kan ge dig närmare vägledning i denna fråga. Familjens jurist heter dem, besök denna länk (Boka tid med jurist) som kan du boka in ett möte med dem och få saken närmare avgjord. Är det något som är oklart i mitt svar går det bra att kontakta med mig via mail: fredrik.holst@lawline.se 

Juridisk term för barn som har en angiven far som inte är deras biologiska far

2014-12-15 i Barnrätt
FRÅGA |Vad kallas barn vars angivna far inte är deras biologiska far? Ett barn som är fött inom äktenskapet men har en annan far än sina syskon?
Gustaf Otterheim |Hej! Tack för din fråga!Av 1 kapitlet 1 § Föräldrabalken framgår att om modern är gift med en man då barnet föds så ska mannen som huvudregel anses som barnets far.Av denna paragraf kan slutsatsen dras att även om moderns make inte är far till barnet, så kallas barnet likväl endast, iallafall inom juridiken, för ett barn till maken. Detta då barnet i juridisk mening anses som barn till moderns make. Huruvida det i allmänspråklig mening finns ett särskiljande begrepp för ett sådant barn kan jag emellertid inte svara på.Hoppas detta kan vara till någon hjälp!Med vänlig hälsning

Rättigheter och skyldigheter avseende umgängesrätten

2014-12-02 i Barnrätt
FRÅGA |Hej, Jag har varit skild sedan 5 år tillbaka och jag är boförälder med två söner. Pojkarna har bott med mig på heltid sedan deras mamma flyttade till annan ort, 11 mil bort, för att starta en ny relation. Hon har träffat pojkarna ungefär varannan helg och det har i det stora hela fungerat bra.Vi delar på bensinkostnaden för resorna men det är hon som umgängesförälder som hämtar och lämnar för det mesta. Den senaste helgen ville hon att en väninna skulle hämta mina söner tillsammans med sina egna söner och sedan sova över i väninnans lägenhet, därmed åka en dag tidigare än planerat. Min äldsta son uttryckte oro och sa att han kände sig otrygg att sova borta och ville sova direkt hos mamma. Efter att ha berättat det det för min exfru, utan att hitta någon lösning kontaktade jag väninnan och sa att min äldsta son vill åka direkt till mamma som det ursprungligen var planerat. Min exfru blev rasande för att jag bestämde över hennes huvud. Hon tänkte minsann inte "Åka och hämta i onödan", som hon skrev i sms. Jag har aldrig hindrat henne från att träffa sina barn utan snarare uppmuntrar till mer tid. Hon ringde dessutom upp min äldsta son och blev arg på honom när han sa att han kände sig orolig att sova borta hos väninnan (fick höra en del av konversationen då min son gav mig luren). Jag hade önskat att hon tagit det med mig istället. Försökte prata med henne efter att min son pratat färdigt men då slängde hon bara på luren. Hon vägrade komma och hämta sina söner på fredagen som är praxis och jag erbjöd mig köra dit dem på lördag förmiddag. Hennes svar, via sms, blev att då blev det för kort tid och om jag kom med dem fick jag också hämta dem på söndag.Till saken hör att min exfru är gravid med sitt fjärde barn och klagar ständigt på alla resor hon måste göra de helger hon har barnen. "Det är så jobbigt för henne att köra bilen fram och tillbaka alla gånger"....är det som ständigt uttrycks. Hon har ingen kontakt med barnen mellan sina helger utan bara fullt fokus på den nya sonen och det kommande barnet.Det jag funderar på är: Jag behöver reda ut en gång för alla. Hur långt sträcker sig mitt ansvar som boförälder när det kommer till transport av barnen? Är det mitt ansvar att köra barnen halva tiden/halva sträckan eller ligger det på henne som umgängesförälder? Och hur långt sträcker sig mitt ansvar som boföräldrer att verkar för att barnen får träffa sin mamma och halvsyskon? Kan det krävas att jag ska köra bara för att hon har nya barn i den nya relationen som gör det "jobbigt" för henne att åka? (Jag hjälper gärna till att köra om det frågas men jag behöver veta vad som kan krävas av mig för just nu kräver varannan körning av mig i fortsättningen) Som jag har förstått det är det hennes ansvar för de första 10 milen och sedan är det gemensamt ansvar på det som går över 10 mil. Tar jag helt enkelt tillräckligt ansvar idag när jag betalar halva bensinkostnaden? Vad kan hon kräva av mig som boförälder mer än vad jag redan gör? - Jag betalar halva resekostnaden - Jag låter henne träffa barnen varannan helg som vi kommit överens om från början. - Jag låter henne träffa barnen mer genom att fråga henne om hon vill ha barnen mer på pojkarnas skollov och andra helger. (hittills har hon sagt nej och har pojkarna bara 2 veckor på sommaren) Mina barn vill träffa sin mamma, det vill jag underlätta, och jag vill att de ska ha en bra relation men just nu är diskussionen kring ansvaret ett infekterat ämne. Om hon fortsätter att vara arg på den äldsta för att han gör annorlunda mot vad hon vill, vilken rätt har han att säga nej till att åka dit (han är 11,5 år) och hur ska man då hantera lillebror (8 år). Ibland har han åkt själv när storebror har aktivitet men om det är för att mamma är arg på storebror vilka rättigheter har de? MvH Johan
Fredrik Norberg |Vad jag förstår av din fråga är det klart att ni avtalat om umgängesrätten er sinsemellan. Däremot är det för inte klart om du har ensam eller delad vårdnad, vilket primärt styr rättigheter och skyldigheter i er situation. I det följande utgår jag ifrån att ni har delad vårdnad.Vidare bör det även påpekas att detta rättsområde tar sin utgångspunkt i barnets bästa, i alla situationer. Det innebär bland annat att föräldrarnas behov och önskningar intar en underkastad ställning i förhållande till barnets bästa. Den rättsliga regleringen på området av umgängesrätt, är mycket begränsad. Av naturliga skäl är var och enskilt fall så pass unikt att det är svårt och otympligt att genom lag styra föräldrars rättigheter och skyldigheter i utövandet av vårdnaden av sitt barn. Utgångspunkten är barnets bästa och det är vårdnadshavarnas uppgift att överenskomma i detta avseende. Om sådan överenskommelse inte går att nå, står samarbetsavtal med socialnämnden först till buds, i andrahand tvistelösning i allmän domstol. Den reglering som finns säger helt enkelt;Om barnet bor tillsammans med endast en förälder, skall den föräldern ta del i kostnaderna för de resor som föranleds av barnets behov av umgänge med den andra föräldern. Det skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständigheter.(Föräldrabalk (1949:381) 6 kap. 15§ 1st.)Utgångspunkten är att föräldrarna delar lika på kostnaderna, om inte ekonomiska- eller övriga omständigheter motivera avsteg från denna princip. Vad gäller syskons förhållande sinsemellan, blir det i första hand en fråga om vad som är bäst för var syskon för sig. I en sådan bedömning mäts barnets behov av umgänge med syskon som mindre beaktansvärt än det av umgänget till föräldrarna. Har barnet som i ert exempel halvsyskon hos den ena föräldern, tillmäts det inte tillräckligt stor betydelse för att påverka frågan om barnets behov av umgänge med föräldrarna. I detta avseende tar lagen endast hänsyn till barnets behov av umgänge med föräldrarna, varav det sedan faller på föräldrarnas ansvar om de vill ombesörja umgänge med barnets syskon. Min personliga reflektion över detta är helt enkelt att vårdnadsfrågor rörande barn redan är så pass komplext och unikt för vart och enskilt ärende att det inte vore rimligt att genom lag reglera barns umgängesrätt till syskon. För att beröra barnets talerätt i umgängesfrågor blir även det en bedömningsfråga för vart för sig enskilt ärende. Den rättsliga regleringen lyder; Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. (Föräldrabalk (1949:381) 6 kap. 11§)Att vårdnadshavaren ska hänsyn till barnets ålder, innebär att barnet ges större utrymme att påverka umgänget i takt med ålder. I regel kan man säga att barnet har nått sådan mognad att själv bestämma umgänget vid 15 års ålder, intill dess utgör det en avvägningsfråga i förhållande till barnets ålder. Det är dock i allra högsta grad en bedömning i barnets personliga mognad. Jag hoppas rådgivning har varit till viss hjälp. Det är svårt att rådge i vårdnadsfrågor då reglering utgår ifrån många subjektiva bedömningar, såsom barnets bästa, barnets personliga mognad och omständigheter i övrigt. Rent praktiskt bygger tillämpningen på att föräldrarna lyckas nå en överenskommelse, antingen på egen hand eller med hjälp av socialnämnden. För de fall det är omöjligt för parterna att nå en överenskommelse kan man söka en sådan genom allmän domstol. Dock så är min uppfattning att sådana domslut sällan resulterar i en rättvis dom, då det opartiskt sett är svårt, om inte omöjligt, att utröna rätt och fel i umgängesfrågor. Avslutningsvis vill jag återigen påpeka att rättsligt sett, står föräldrarnas önskemål och motiv i skuggan av barnets bästa. Med vänliga hälsningarfredrik.norberg@lawline.se

Rekvisit för ensam vårdnad

2014-11-25 i Barnrätt
FRÅGA |Hej. Har en son på 9 år som jag haft delad vårdnad på i snart 1år. Jag och pappan har haft en del konflikter i början av skillsmässa men det har nu lagt sig. Nu har han ansökt om ensam vårdnad pga att han påstår att jag drar in honom i konflikten. Till saken hör att vi inte har någon konflikt utan samarbetet fungerar bra. Kan ha få ensam vårdnad pga att han tror att jag talar illa om honom? Mvh Maria Olsson
Jennifer Rönnerhed |Hej!I vårdnadsärendet är utgångspunkten barnets bästa 6 kap 2 § a Föräldrabalken https://lagen.nu/1949:381#K6. Enligt 6 kap. 2 § är utgångspunkten gemensam vårdnad. Det anses ligga i barnets bästa att det har en relation med båda föräldrarna  (givetvis finns det undantag om en av föräldrarna t.ex. skulle utsätta barnet för fara m.m.). Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna kan en förälder som vill ändra detta ansöka om ensam vårdnad 6 kap. 5 §. Vad som är avgörande vid en sådan bedömning är bl.a. föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet 6 kap. 5 § 2 stycket. Gemensam vårdnad förutsätter normalt att föräldrarna har ett någorlunda konfliktfritt samarbete i frågor som rör barnet. Det innebär inte att föräldrarna alltid måste ha samma uppfattning men de måste kunna hantera sina delade meningar på ett sätt som inte drabbar barnet Barnets pappa kan inte få vårdnaden om er son enbart för att pappan tror du har pratat illa om honom. Det krävs brister i samarbetet som går ut över barnet. Utgångspunkten är vad som är bäst för barnet och det är en god relation till båda sina föräldrar så ensam vårdnad är något som kräver mycket. Att ha en sådan relation underlättas om föräldrarna kan samarbeta i frågor som rör barnet. 

LVU och sekretess

2014-12-16 i Barnrätt
FRÅGA |I ett LVU-ärende har soc. belagt alla information med sekretess, med hänvisning till polisens förundersökning. Föräldrarna får inte veta orsaken till omhändertagandet - förutom att man hänvisar till barnets behov av skydd, så redovisar man inte på vilken grund modern inte kan skydda sitt barn. Soc. säger att omhändertagandet kan vara svårt att förstå pga att underlaget är belagt med sekretess. Modern tvingas överklaga utan att ens få veta grunden för beslutet. Är detta i enlighet med rättssäkerhetsregler? Finns det regler som säger att förundersökningssekretess har företräde framför att man i en annan process ska få allt underlag som behövs för den? Är det förenligt med barnets bästa, att man prioriterar att fälla den misstänkte, före att barnet ska få en riktig bedömning i åtgärder enligt SoL och LVU? LVU går fort, medan brottsutredning går långsamt. Det rätta förhållandet gällande LVU, kan alltså undanhållas i flera månader efter att barnet omhändertagits och går ej att överklaga på en riktig grund.
Siri Dunér |Hej,Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Allmänt om tvångsomhändertagande av barn/ungaDå föräldrarna inte fått mycket information tänker jag att det kan vara av intresse för dem att veta vad den aktuella lagen säger om grunderna för omhändertagande i allmänhet. De aktuella bestämmelserna finns i 2 – 3 §§ i lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det finns det två möjliga grunder på vilka tvångsomhändertagande av ett barn kan beslutas. För det första kan ett beslut om omhändertagande fattas därför att det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. För det andra kan vård beslutas om barnet utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Hänvisningen till barnets behov av skydd skulle kunna falla in under båda kategorier och det går alltså inte att med hjälp av lagtexten säga mer om vilken av de två paragraferna som är aktuell i det här fallet.Jag vill passa på att ta upp att 13 § och 20 § LVU, mot bakgrund av att ett tvångsomhändertagande är en väldigt ingripande åtgärd, föreskriver att skälen för omhändertagande löpande ska utvärderas av myndigheterna. Så fort skälen inte längre anses tillräckliga ska vården avslutas. Det kan vara lugnande att veta att en kontroll alltså sker kontinuerligt även ”inifrån” de ansvariga myndigheterna.Vidare är det även bra att veta att vårdnadshavarna, enligt 39 §, ska förordas ett offentligt biträde av den domstol som prövar ett mål och ärenden av det här slaget. Har föräldrarna inte varit i kontakt med sitt biträde ännu rekommenderar jag att det gör det för att få hjälp och stöttning. Sekretess och rätten till information Bestämmelserna i LVU kretsar kring barnet och dess bästa och medan barnets rätt till information klart och tydligt framgår av 36 § finns ingen lika uttrycklig rätt till information för föräldrarnas del i lagen. Vidare är inte heller barnets rätt till information absolut, bland annat är reglerna om sekretess överordnad. Med andra ord kan sekretessregler innebära att både vårdnadshavarnas och barnets rätt till information begränsas. Den lag som reglerar sekretess är Offentlighets- och sekretesslag (OSL). Det antyds att anledningen till sekretessen är en pågående förundersökning, det är möjligt att det därför är i 35 kapitlet OSL som ligger till grund för att informationen inte lämnas ut då detta kapitel bland annat behandlar förundersökningar. Ett beslut av en myndighet att inte lämna ut en uppgift med hänvisning till sekretess kan enligt 6 kapitlet 7 § OSL överklagas. Av 8 § samma kapitel framgår att överklagan ska göras till Kammarrätten. Viktigt att observera är att beslutet om att inte lämna ut informationen måste överklagas inom tre veckor. Sammanfattningsvis stämmer det att sekretess kan ha företräde framför rätten till information. Emellertid kan en myndighets beslut att inte lämna ut uppgifter överklagas. Att sekretessens överordnade ställning inte anses stå i strid med barnets bästa kan delvis förklaras med LVU:s stränga bestämmelser om att giltigheten av ett beslut om omhändertagande måste kontrolleras både av domstol och inblandade myndigheter. Med andra ord sker en kontroll av beslutets bärkraft oavsett vårdnadshavarnas insats.Känner du ett behov av ytterligare juridisk rådgivning, så är du välkommen att återkomma till mig så kan vi på Lawline återkomma med ett prisförslag för vidare arbete och förmedla en kontakt till någon som är specialiserad inom just den här typen av frågor. 

Förälders rätt till umgänge och vårdnad av barn

2014-12-05 i Barnrätt
FRÅGA |Hej Jag är separerad men vet inte riktigt om vi är skilda. Jag har ingen bra kommunikation med min hustru. Problemet är att vi har en dotter som är 15 år. Det verkar som om det är hon som bestämmer. Hon bor numera endast hos min hustru/barnets mamma och har inte sovit över hemma hos mig på de senaste 5 månaderna. Hon säger att det för tillfället är bättre att bo sin mamma. Vi har delad vårdnad, men jag träffar min dotter ungefär 3 timmar varannan vecka, allt ställt på min dotters villkor om tid och dylikt. Jag är inte kriminellt belastad. Däremot är jag sjukskriven pga depression, orsakad av skilsmässan och att jag dessutom för tillfället är arbetslös. Jag bor ensam i villa. Jag undrar vad jag har för rättigheter när det gäller umgänget med min dotter? Som det nu är verkar det som om jag inte har något att säga till om. Kommunikationen mellan mig och min hustru/före detta hustru är obefintlig. Hon svarar varken på telefon, mail eller sms. Kort sagt känner jag mig överkörd. Tacksam för svar
Victor Sundh |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.Det var tråkigt att höra om den uppkomna situationen. Vi kan nog börja med att konstatera att du med största sannolikhet inte är skild från din fru utan att ni endast har separerat. För att äktenskapsskillnad ska kunna ske krävs att ni antingen ansöker om detta genom att gemensamt fylla i en ansökningsblankett (om ni är överens om äktenskapsskillnad) eller om ni inte är överens om detta att den som vill skiljas ansöker om stämning angående äktenskapsskillnad. Vid båda fallen skall ansökan ske hos den tingsrätt som är registrerad för det geografiska område inom vilket ni bor. Eftersom ni fortfarande verkar vara gifta har ni gemensam vårdnad om er dotter. Då du inte verkar tillfreds med situationen som den är nu (vilket är fullt förståligt) och att din fru inte svarar på dina försök till kontakt kan du vända dig till din kommun som ska kunna erbjuda samarbetssamtal för frågor gällande vårdnad och umgänge med er dotter. Om du efter samarbetsavtalen fortfarande inte känner dig tillfreds med situationen kan du ansöka om att tingsrätten ska fastställa hur vårdnaden ska vara (du yrkar då på vilket sätt du vill att vårdnaden ska delas). I en sådan dom kan också fastställas t.ex. var hämtning och lämning ska ske och andra praktiska saker som har med vårdnaden och umgänge att göra. I sin dom om hur vårdnaden ska fördelas kommer domstolen att utgå från barnets bästa. Även om man som förälder t.ex. har yrkat på delad vårdnad till exempelvis 75/25 % och ena föräldern inte av några särskilda omständigheter kan anses olämplig som vårdnadshavare så kan domstolen i ett sådant mål komma fram till att barnets bästa är att ena föräldern ska ha ensam vårdnad om barnet. Detta betyder dock nödvändigtvis inte att barnet inte får bo hemma hos den andra föräldern om den vill det emellanåt. Eftersom din dotter är 15 år kommer rätten också i ett sådant mål ta hänsyn till vilket upplägg hon själv önskar ha. Mitt råd är att i första hand försöka lösa situationen med din dotter och hennes mamma och om det inte leder till önskat resultat att du vänder dig till er kommun för hjälp med samarbetsavtal. Har du ytterligare frågor eller behöver juridisk hjälp kan du med fördel söka dig till lawlines samarbetspartner familjens jurist som är Sveriges största familjejuridiska byrå.

Laglig umgängesrätt vid ensam vårdnad av barn

2014-11-25 i Barnrätt
FRÅGA |Hej. Hur ofta säger lagen att förälder som är umgängesförälder till en 3 månaders bebis ska ha umgänge? Umgängesföräldern är nyligen straffad för kvinnomisshandel med barn inne i samma lägenhet som såg allt. Han har någon psykiskt sjukdom, aggressiv, hotfull osv. Jag har ensamvårdnad, o han kan höra av sig sent en kväll o kräva träffa bebisen då. Jag ger alltid förslag på tider på allmänna platser då jag e orolig hur hans mående e. När man minst anar blir han aggressiv och hotfull, han har skrikit o hotat mig mitt på stan två ggr till exempel. Så jag undrar vad lagen säger, hur ofta ska umgängen vara? Mvh
Sandra Nordin |Hej!Va trevligt att du vänder dig till oss här på Lawline och tack för din fråga!De rättsliga mellanhavandena mellan barn och föräldrar regleras i föräldrabalken (FB). Dagens utformning av FB beror till stor del på den stora reformen 2006. Vårdnad, boende och umgänge gällande barn regleras i 6 kap FB. I och med reformen 2006 ändrades många av paragraferna här för att förstärka barnperspektivet och barnets rätt. Idag är barnets bästa alltid ledstjärna och detta märks tydligt genom 6:2 a FB som kom till 2006 som har ordalydelsen, ”barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. I 6:15 FB står det att barnet har rätt till umgänge med den förälder den inte bor med. Återigen lyfter lagstiftaren fram barnperspektivet. Vill en föräldern som inte bor tillsammans med barnet ha umgängesrätt (då den andra inte vill detta) med sitt barn kan man få det efter en talan förts i allmän domstol (Tingsrätten), 6:15 a FB. Talan kan även föras av socialnämnden. Domstolen får enligt 6:15 c FB förordna att föräldern får ha umgänge med barnet endast då en person utsedd av socialnämnden är närvarande.Det finns ingen lagstadgad exakt tid för hur mycket tid för umgänge en umgängesförälder ska få eller har rätt till. En helhetsbedömning ska ske i varje enskilt fall. Vid denna bedömning ska domstolen återigen väga in barnets bästa. Vad detta består av är en mängd olika faktorer som samverkar till en samlad bedömning. Några faktorer som spelar in är barnets egen vilja, kontinuitet, förälders psykiska hälsa, förälders brottslighet, chansen att barnet far illa osv. Efter reformen 2006 tillkom även ett andra stycke i 6:2 a FB som gör att man särskilt ska väga in ifall det finns en risk för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp. Detta ska ses i relation till barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.Sammanfattningsvis kan jag säga att det inte finns några exakta svar när det gäller umgängesfrågor. Alla faktorer du nämner (tidigare brottslighet och psykisk ohälsa) talar däremot emot en lämplig umgängesförälder. Dock, ska sägas att barnets bästa kommer vara vägledande i detta fall och det finns tidigare rättspraxis (avgörande från Högsta Domstolen, NJA 2000 s. 345) där en förälder har ansetts vara lämplig trots kvinnomisshandel. Däremot har, sedan ändringen 2006 extra vikt genom exempelvis ändringen i 6:2 a 2 st FB, lagts på att motverka risken för exempelvis misshandel av både barn och andra föräldern. Hoppas detta varit hjälpsamt. Med vänlig hälsning,

Boende och umgängesrätt till sitt barn

2014-11-21 i Barnrätt
FRÅGA |Hej!Jag har ett barn på två år. Jag och pappan separerade innan födseln och bor i två olika städer. Vi har hittills varit överens om att jag ska vara boendeförälder. Barnet går i förskola här. Nu vill pappan att vi ska flytta till hans stad. Att han flyttar hit menar han är uteslutet. Jag har nyss fått jobb och fast boende här och vill helst inte ge upp det redan. Kötiderna för bostad i hans län är jättelånga och ett förstahandskontrakt ligger många år fram i tiden för mig. Jag står dock i alla bostadsköer som jag kunnat hitta där. Har svårt att tänka mig att flytta omkring i andrahand i flera år och eftersom jag varit arbetslös ganska länge vill jag ju behålla mitt jobb.Jag behöll barnet mot hans vilja och nu tycker han att det är mitt ansvar att se till att barnet kan bo växelvis hos oss. Kan han "tvinga" mig att flytta dit? Han har nämnt att han kommer att stämma mig ang barnets boende om jag inte gör det. Han har även ekonomisk möjlighet att köpa lägenhet i vår stad och pendla till sitt jobb. Den ekonomiska möjligheten har inte jag. Ibland får jag uppfattningen att han på något sätt vill straffa mig för mitt beslut att behålla barnet.Jag är på inget sätt en dålig mamma och jag har sedan födseln underlättat för barnets kontakt med pappa, samt deras umgänge.Hur funkar det, vad säger lagen?
Emilia Ohlin |Hej och tack för din fråga!Frågor angående vårdnad, boende och umgänge med barn finns i Föräldrabalken, som du finner här.Oenigheter och tvister angående gemensamma barn är ofta förekommande och mentalt tuffa för båda parter. Vad som generellt kan sägas om all barnrätt är att principen om barnets bästa, som du finner i FB 6:2a §, skall stå i centrum i alla beslut. Det vill säga, det är viktigt att komma ihåg att varken ni föräldrar eller någon annan har den huvudsakliga rätten att träffa barnet, utan det är barnet som har rätt att träffa sina föräldrar och andra som står det särskilt nära. I FB 6:2 a § står också att det fästs särskild vikt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.Av din fråga framgår inte om ni har gemensam vårdnad över ert barn, eller om du är ensam vårdnadshavare. Är du ensam vårdnadshavare bestämmer du själv vart barnet skall bo, men har ni delad vårdnad skall ni besluta gemensamt. I 6:14 a § FB stadgas att domstol på talan av minst en av föräldrarna kan besluta vart barnet skall bo. Domstolen kan besluta om växelvis boende, men för detta ställs höga krav, både på föräldrarnas samarbetsförmåga, på barnets inställning (i alla fall då det är lite äldre), hur långt avståndet är mellan er och hur barnets vardagssituation ser ut.Det förekommer ofta att det inte är praktiskt möjligt eller lämpligt att barnet bor lika mycket hos båda sina föräldrar. Ett barn mår i regel inte bra av ett ”varannan vecka”-liv, utan behöver trygghet och stabilitet i sin vardag med förskola, kompisar, ett fast hem etc.Mitt råd till er är att försöka lösa tvisten innan den går till domstol, med hänsyn både till ert barn och till er. Att sluta ett skriftligt avtal, se 6:14a § 2 stycket FB, är i de flesta fall ett mindre psykiskt krävande, billigare och snabbare sätt att lösa oklarheter och oenigheter kring hur boendet skall se ut. Jag råder dig att argumentera för barnets behov av stabilitet och ett fast hem som det dessutom redan är van vid, samt att du har tagit hand om det väl och att du har hjälpt till för att barnet skall kunna träffa sin pappa så mycket som möjligt.Eftersom barnet bor hos dig har det enligt 6:15 FB lagstadgat rätt till umgänge med den förälder som det inte bor hos. Det är även här viktigt att observera att det är barnets rätt, inte plikt, till umgänge som står i fokus. I de flesta fall förespråkas ändå att barnet har en nära och god relation till den förälder det inte bor hos redan från början. I ert fall verkar det inte som att ni har något stort avstånd mellan er, varför det bör gå att träffas fysiskt. I undantagsfall kan annars telefonsamtal, skype och annan kontakt vara accepterad. Du som boendeförälder har också en skyldighet att lämna lämpliga upplysningar om barnet som underlättar umgänget, till exempel information om barnets fritidsintressen, förskole-/skolgång, hälsa, kompisar etc.Om avståndet mellan er ligger på under 10 mil, har i praxis bedömts att det är föräldern som inte bor med barnet som är betalningsskyldig för resekostnader. Om avståndet är längre skall boendeföräldern dock hjälpa till efter vad som är skäligt, se FB 6:15b § 1 stycket. Av din fråga kan antydas att pappan har det bättre ekonomiskt ställt än dig, detta kan tala för att han bör stå för större delen av resorna även i de fall avståndet är långt. Andra omständigheter spelar dock också in, till exempel om den av er som flyttade långt iväg hade godtagbara skäl för detta; ett bra jobberbjudande, en ny partner etc. - eller om hen gjorde det mer för hämnd. Även här rekommenderar jag att ni i första hand löser umgängesfrågan genom skriftligt avtal, se FB 6:15a § 3 stycket.Ni har rätt till hjälp från kommunens sakkunniga både med att erhålla samarbetssamtal och att sluta eventuellt avtal om frågor angående ert barns vårdnad, boende och umgänge, se FB 6:17a § som hänvisar till 5:3 Socialtjänstlagen.Stort lycka till framöver!Med vänlig hälsning