Enskild vårdnad av barn sedan dessa omhändertagits med stöd av LVU

Question

Hej! Har en fråga som kanske är lite svår att svara på, men jag hoppas ändå på ett svar. Min väninna "Lisa" har två små tjejer, 3 och snart 5 år. De är LVU:ade och bor hos sin pappa "Lars". Två ggr i veckan är det meningen att Lisa ska ha umgängessamtal med barnen i telefon, men Lars "strular" ofta, svarar inte i telefon o.s.v. Den yngsta flickan fyllde nyligen år, Lisa fick inte tala med henne den dagen.

Två ggr/månad har Lisa övervakat umgänge med barnen. Vid ett tillfälle fick man inte tag i någon övervakare, så Lisa skulle få träffa barnen på sockontoret. Lars dök inte upp med barnen, han angav läkarbesök med yngsta flickan som orsak. Det rörde sig inte om något akut utan en 3-årskontroll, alltså något som inte hade behövt tas just den dagen.

Soc reagerade inte över detta, man får känslan av att soc favoriserar Lars (det kan förstås vara bara just en känsla). Lars ger aldrig Lisa någon information om hur det går för flickorna på dagis, vad som framkommer vid läkarbesök och -kontroller, o.s.sv. Nu har Lars ansökt om enskild vårdnad med motiveringen att Lisa inte samarbetar. Kan han få igenom det? Som sagt, kanske svårt att svara på, men jag skulle uppskatta om ni försökte!

Tack på förhand

Answer 1

Hej och tack för din fråga!

Frågan avser verkan av att barn är omhändertagna enligt Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU, se https://lagen.nu/1990:52) och placerade hos pappan, när fadern inkommer till rätten med yrkande om enskild vårdnad.

Enligt LVU kan socialnämnden besluta att ett barn omedelbart ska omhändertas samt ansöka hos Förvaltningsrätten om stadigvarande vård av barnet utanför det egna hemmet, givet att endera av det s.k. “miljöfallet” eller “beteendefallet” föreligger (se 2-3 §§ LVU).

Med tanke på hur frågan är formulerad utgår jag från att situationen för “Lisa” och “Lars” är sådan att de har gemensam vårdnad om flickorna. Barnen anges vara “LVU:ade”, alltså tvångsvis omhändertagna för vård och omsorg utanför det egna hemmet enligt LVU – vid sådant beslut om vård enligt LVU har föräldrarna kvar den juridiska vårdnaden om barnen. Föräldrarnas bestämmanderätt över barnen begränsas dock i den omfattning som behövs för att LVU-vård ska kunna ges; socialnämnden tillerkänns i 14 § LVU allmän befogenhet att besluta om barnets personliga förhållanden under vårdtiden, t.ex. hur umgänget med föräldrar och andra närstående ska utövas. Jag antar, utifrån vad som anges om att modern utövar övervakat umgänge med flickorna samt om umgängessamtalen, att socialnämnden beslutat, med tillämpning av 14 § 2 st. 1 p., att inskränka moderns umgängesrätt med barnen i samband med LVU-beslutet.

Jag förutsätter därtill att förvaltningsrätten med LVU-domen fastställde att barnen skulle vistas hos pappan under vårdtiden. När Förvaltningsrätten beslutar om vård har den därvid att ta fasta på vad socialnämnden rekommenderat ifråga om hur vården ska ordnas och var den unge ska vistas under vårdtiden. Nämnden får enligt 11 § 2 st. LVU medge att den unge vistas i sitt eget hem om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom eller henne. Vård med stöd av LVU skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem. Stadgandet tar sikte på att vården initialt ska utövas i familjehem och speciella hem för vård eller boende. Inget hindrar dock att vården utövas även i en annan vårdnadshavares hem, givet att detta anses vara det bästa för att främja vården av den unge (man undviker därmed också ett onödigt byte av miljö för barnet). Det föreligger alltså inte något hinder mot att placera den som ska vårdas med stöd av LVU direkt i det andra av de (separerade, särboende?) föräldrarnas och vårdnadshavarnas hem som, om än inte utgjort varaktig bostad för barnet, ändå måste anses ha fungerat som ”den unges eget”. Detta givetvis under förutsättning att detta är det av den unges två tänkbara hem där missförhållandena, som föranlett ingreppet enligt LVU, inte utspelat sig (se bl.a. JO 1993/94 s. 277, 2003/04 s. 253, vari JO uttalade att det “inte är helt klart hur bestämmelsen i 11 § andra stycket LVU ska tolkas när ett ingripande enligt LVU föranleds av förhållandena i ett annat hem än vårdnadshavarens, t.ex. en umgängesberättigad förälders hem.”)

Eftersom det i det förevarande fallet anges att flickorna är föremål för vård enligt LVU och samtidigt bor hos sin pappa utgår jag ifrån att föräldrarna har varit separerade och att det har funnits brister i omsorgen, enligt 2 § LVU, i det hem som modern har tillhandahållit (och där barnen varaktigt bott?). Jag antar att den situation, som rättsreglerna ovan tar sikte på – nämligen att vård med stöd av LVU kan beredas i “den unges eget hem” (dvs. i den andra vårdnadshavarens hem), också är den aktuella i “Lars” och “Lisas” fall, och att rätten har bedömt det hem som pappan erbjudit har bedömts som lämpligt och möjligt att ge barnen den trygghet som de har behov av och rätt till.

Nu återstår att bedöma hur de omständigheterna att barnen undergår LVU-vård och under tiden bor hos pappan samtidigt som modern fått vidkännas restriktioner i umgänget med flickorna, tänkbart skulle inverka på en domstol när denna hade att avgöra en vårdnadsfråga, sedan pappan inkommit till rätten med yrkande om att tillerkännas enskild vårdnad. I en av mina tidigare besvarade Lawline-frågor (se http://lawline.se/answers/14609) kan du läsa mer om de parametrar som tas i beaktande vid en vårdnadstvist och som kan bli avgörande för om en förälder ska tillerkännas enskild vårdnad.

1 juli 2006 trädde vissa ändringar i Föräldrabalkens (FB, se https://lagen.nu/1949:381) bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge i kraft, vilka framför allt syftade till att förstärka barnperspektivet (se proposition 2005/06:99). I frågor om ändrad vårdnad skall principen om barnets bästa vara avgörande, vilket framgår explicit av 6 kap. 2 a § FB. Detta innebär att en domstol kan besluta att den gemensamma vårdnaden inte ska upplösas, i motsats till vad endera föräldern yrkat och trots att denna alltså motsätter sig den gemensamma vårdnadens bestånd (vilket ”Lars” ju måste anses göra i och med dennes ansökan om enskild vårdnad), givet att domstolen finner det förenligt med barnets bästa att den gemensamma vårdnaden fortsätter att bestå.

Vad som är barnets bästa måste givetvis bedömas med utgångspunkt i de individuella förhållandena i varje enskilt fall (NJA II 1998 s 245). En särskild omständighet som det dock vid bedömningen av vårdnadsfrågan enligt 6 kap. 2 a § FB särskilt skall fästas avseende vid är barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. För barnets skull är det av stor vikt att bägge föräldrarna är delaktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet, en grundläggande princip som också kommer till uttryck i FN:s Barnkonventions artikel 18. Däri stadgas att konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling.

I 6 kap. 5 § FB finns ytterligare bestämmelser om den prövning som skall ske när en ändring av vårdnaden aktualiseras. När domstolen tar ställning till om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en förälder skall den således, enligt (ett nytt tillägg i) andra stycket, fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet.

I de allra flesta fall finner en domstol, vid prövningen av en vårdnadsfråga, att gemensam vårdnad är en ur barnets synvinkel mycket bra vårdnadsform som kommer att utövas till främjande av barnets bästa (prop. 2005/06:99 s. 49 ff.) – detta så länge det inte råder en så djup och infekterad konflikt  föräldrarna emellan att det är praktiskt omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet (se prop. 1997/98:7 s.49, samt rättsfallen NJA 2000 s. 345, NJA 2006 s. 26 och NJA 2007 s. 382, utvecklade nedan). Om så anses fördelarna med gemensam vårdnad inte överväga olägenheterna av föräldrarnas samarbetssvårigheter.

En förälders ansökan till rätten om enskild vårdnad skall heller, vilket betonades i och med det ovan nämnda lagändringsärendet, inte förringas utan tas på stort allvar och föranleda en närmare utredning av vårdnadsfrågan enligt 6 kap. 19 § FB.

Skulle flickornas pappa ansöka om enskild vårdnad hade följaktligen rätten att, vid bedömningen av om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna, fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. I frågan anges att ”Lars” ansökan grundar sig just på det faktumet att ”Lisa” inte samarbetar. Omständigheterna som föregått Lars ansökan, formuleras emellertid på ett sådant sätt att det kan antas att även Lisa finner det vara svårt att samarbeta med Lars och att få utöva det umgänge som hon tilldelats genom domstols beslut. Att boendeföräldern "Lars" ibland inte svarar i telefon har jag dock svårt att se att det skulle tolkas som ett tecken på samarbetsproblem (av frågan framgår ej i vilken utsträckning detta skett, skulle fråga vara om ett mera systematiskt och medvetet försvårande av moderns umgänge blir dock givetvis bedömningen en annan). Att pappan därtill, vid ett i frågan angivet tillfälle, underlåtit att inställa sig med barnen hos socialkontoret för att modern där skulle få utöva övervakat umgänge, när skälet för frånvaron varit barnens läkarbesök, är inte heller något som jag tror att rätten skulle ta fasta på såsom indikationer på ovillighet att samarbeta.

Jag kan dock inte mera pricksäkert uttala mig om hur utgången i vårdnadsfrågan skulle bli och vilken framgång ”Lars” skulle ha efter att ha framställt yrkande om enskild vårdnad. Detta vet emellertid rätten; inför avgörandet i rätten kommer socialnämnden att företa en vårdnadsutredning, vilken primärt syftar till att klargöra barnets inställning, barnets emotionella relation till respektive förälder, barnets möjligheter att få sina omvårdnads- och trygghetsbehov tillgodosedda etc. (6 kap. 19 § FB samt SOSFS 2004:14(S)). Utredningen beaktar uttalanden av barnet och föräldrarna samt skol- eller fritidspersonal, men av de senare främst i den mån dessa kan upplysa om barnet från ett professionellt perspektiv – och inte om föräldrarnas personliga kvalifikationer. I förarbetena (proposition 1981/82:168 s. 51); rekommenderas restriktivitet i fråga om att ta in referenser, något som Justitieombudsmannen instämt i (JO 1982/83 s. 189). Skälet till detta är givetvis risken för att partiska uppgifter inflyter av om släkt och vänner tilläts ”tycka till” i vårdnadsfrågan.

Jag kan endast, avslutningsvis, peka på ett antal rättsfall och ge exempel på vilken grad av samarbetssvårigheter som ska råda mellan föräldrarna, för att det ska anses motiverat med en vårdnadsövergång. Att endera föräldern är mera benägen att befrämja den andra förälderns umgänge med barnet, och således visar sig förmögen att sätta barnets bästa före de egna känslorna gentemot den andra föräldern, är av vikt och något som starkt talar för att den mer samarbetsvillige föräldern bör tillerkännas vårdnad.

Se t.ex. NJA 2000 s. 345 (https://lagen.nu/dom/nja/2000s345), där vårdnad om barn anförtroddes åt endast en av föräldrarna, eftersom det rådde en så svår och djup konflikt mellan föräldrarna att det var omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rörde barnen.

Se även NJA 2006 s. 26 (https://lagen.nu/dom/nja/2006s26), där en moder hade dömts för försök till dråp på fadern och den senare uppgav att han alltjämt var så rädd för modern att det faktiskt var omöjligt för dem att samarbeta. Fadern fick därför enskild vårdnad.

Se även NJA 2007 s. 382 (https://lagen.nu/dom/nja/2007s382), där HD fäste vikt vid att föräldrarna haft konflikter av varierande art och omfattning allt sedan det då treåriga barnets födelse. De hade inte kunnat lösa frågor om vårdnad, boende och umgänge på egen hand utan rättsliga processer hade pågått sedan flickan var fyra månader gammal. Parternas samarbetsproblem var enligt HD av sådan omfattning att gemensam vårdnad inte var att anse som det bästa för barnet. Vårdnaden anförtroddes därför ena föräldern ensam.

Precis som du säger var frågan svår och jag hoppas jag behandlat den på ett sätt som har varit dig till hjälp!