Boende och umgängesrätt till sitt barn
Hej!
Jag har ett barn på två år. Jag och pappan separerade innan födseln och bor i två olika städer. Vi har hittills varit överens om att jag ska vara boendeförälder. Barnet går i förskola här. Nu vill pappan att vi ska flytta till hans stad. Att han flyttar hit menar han är uteslutet. Jag har nyss fått jobb och fast boende här och vill helst inte ge upp det redan. Kötiderna för bostad i hans län är jättelånga och ett förstahandskontrakt ligger många år fram i tiden för mig. Jag står dock i alla bostadsköer som jag kunnat hitta där. Har svårt att tänka mig att flytta omkring i andrahand i flera år och eftersom jag varit arbetslös ganska länge vill jag ju behålla mitt jobb.
Jag behöll barnet mot hans vilja och nu tycker han att det är mitt ansvar att se till att barnet kan bo växelvis hos oss. Kan han "tvinga" mig att flytta dit? Han har nämnt att han kommer att stämma mig ang barnets boende om jag inte gör det. Han har även ekonomisk möjlighet att köpa lägenhet i vår stad och pendla till sitt jobb. Den ekonomiska möjligheten har inte jag. Ibland får jag uppfattningen att han på något sätt vill straffa mig för mitt beslut att behålla barnet.
Jag är på inget sätt en dålig mamma och jag har sedan födseln underlättat för barnets kontakt med pappa, samt deras umgänge.
Hur funkar det, vad säger lagen?
Lawline svarar
Hej och tack för din fråga!
Frågor angående vårdnad, boende och umgänge med barn finns i Föräldrabalken, som du finner här.
Oenigheter och tvister angående gemensamma barn är ofta förekommande och mentalt tuffa för båda parter. Vad som generellt kan sägas om all barnrätt är att principen om barnets bästa, som du finner i FB 6:2a §, skall stå i centrum i alla beslut. Det vill säga, det är viktigt att komma ihåg att varken ni föräldrar eller någon annan har den huvudsakliga rätten att träffa barnet, utan det är barnet som har rätt att träffa sina föräldrar och andra som står det särskilt nära. I FB 6:2 a § står också att det fästs särskild vikt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Av din fråga framgår inte om ni har gemensam vårdnad över ert barn, eller om du är ensam vårdnadshavare. Är du ensam vårdnadshavare bestämmer du själv vart barnet skall bo, men har ni delad vårdnad skall ni besluta gemensamt. I 6:14 a § FB stadgas att domstol på talan av minst en av föräldrarna kan besluta vart barnet skall bo. Domstolen kan besluta om växelvis boende, men för detta ställs höga krav, både på föräldrarnas samarbetsförmåga, på barnets inställning (i alla fall då det är lite äldre), hur långt avståndet är mellan er och hur barnets vardagssituation ser ut.
Det förekommer ofta att det inte är praktiskt möjligt eller lämpligt att barnet bor lika mycket hos båda sina föräldrar. Ett barn mår i regel inte bra av ett ”varannan vecka”-liv, utan behöver trygghet och stabilitet i sin vardag med förskola, kompisar, ett fast hem etc.
Mitt råd till er är att försöka lösa tvisten innan den går till domstol, med hänsyn både till ert barn och till er. Att sluta ett skriftligt avtal, se 6:14a § 2 stycket FB, är i de flesta fall ett mindre psykiskt krävande, billigare och snabbare sätt att lösa oklarheter och oenigheter kring hur boendet skall se ut. Jag råder dig att argumentera för barnets behov av stabilitet och ett fast hem som det dessutom redan är van vid, samt att du har tagit hand om det väl och att du har hjälpt till för att barnet skall kunna träffa sin pappa så mycket som möjligt.
Eftersom barnet bor hos dig har det enligt 6:15 FB lagstadgat rätt till umgänge med den förälder som det inte bor hos. Det är även här viktigt att observera att det är barnets rätt, inte plikt, till umgänge som står i fokus. I de flesta fall förespråkas ändå att barnet har en nära och god relation till den förälder det inte bor hos redan från början. I ert fall verkar det inte som att ni har något stort avstånd mellan er, varför det bör gå att träffas fysiskt. I undantagsfall kan annars telefonsamtal, skype och annan kontakt vara accepterad. Du som boendeförälder har också en skyldighet att lämna lämpliga upplysningar om barnet som underlättar umgänget, till exempel information om barnets fritidsintressen, förskole-/skolgång, hälsa, kompisar etc.
Om avståndet mellan er ligger på under 10 mil, har i praxis bedömts att det är föräldern som inte bor med barnet som är betalningsskyldig för resekostnader. Om avståndet är längre skall boendeföräldern dock hjälpa till efter vad som är skäligt, se FB 6:15b § 1 stycket. Av din fråga kan antydas att pappan har det bättre ekonomiskt ställt än dig, detta kan tala för att han bör stå för större delen av resorna även i de fall avståndet är långt. Andra omständigheter spelar dock också in, till exempel om den av er som flyttade långt iväg hade godtagbara skäl för detta; ett bra jobberbjudande, en ny partner etc. - eller om hen gjorde det mer för hämnd. Även här rekommenderar jag att ni i första hand löser umgängesfrågan genom skriftligt avtal, se FB 6:15a § 3 stycket.
Ni har rätt till hjälp från kommunens sakkunniga både med att erhålla samarbetssamtal och att sluta eventuellt avtal om frågor angående ert barns vårdnad, boende och umgänge, se FB 6:17a § som hänvisar till 5:3 Socialtjänstlagen.
Stort lycka till framöver!
Med vänlig hälsning
