Lawline svarar
Hej
Narkotikabrott regleras i Narkotikastrafflagen som du hittar http://lagen.nu/1968:64 . Enligt dess 1 § kan den som olovligen innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika dömas för narkotikabrott. Med hänsyn till omständigheterna kan brottet dock komma att rubriceras som ringa narkotikabrott enligt 2 §. Vid bedömningen av detta ser man till om brottet med beaktande av samtliga omständigheter framstår som lindrigt, arten och mängden narkotika har därvid särskild betydelse. Det ringa brottet reserveras huvudsakligen för just gärningar som endast innefattat eget bruk eller innehav av narkotika för eget bruk. I praxis anses, när det gäller mängden narkotika, gränsen mellan ringa brott och brott av normalgraden vid innehav av cannabis gå vid knappt 50 gram.
Straffskalan för ringa narkotikabrott är böter eller fängelse i högst sex månader. De regler som styr påföljden återfinns inte i Narkotikastrafflagen utan istället i Brottsbalken som du hittar http://www.lagen.nu/1962:700 . Enligt Brottsbalkens 29 kapitel 1 § skall straff, med beaktande av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets straffvärde. Av rådande rättspraxis framgår att den troligaste påföljden för det aktuella brottet är böter. Huvudregeln är då att böter döms ut i form av dagsböter enligt Brottsbalkens 25 kapitel 1 §. Antalet dagsböter bestäms med utgångspunkt i brottets straffvärde och man kan utdöma minst trettio och högst etthundrafemtio dagsböter. Vid bestämmande av brottets straffvärde tas hänsyn till bland annat försvårande och förmildrande omständigheter. Det är vid denna bedömning som gärningsmannens ålder kan inverka, men endast på så vis att ungdom kan leda till en mindre sträng och ingripande påföljd. Hänsyn tas även till andra omständigheter såsom exempelvis att det är fråga om återfall i narkotikabrott.
Dagsbotens storlek bestäms däremot enligt Brottsbalkens 25 kapitel 2 § med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Anledningen till detta är att man vill undvika problemet med att samma bötesbelopp upplevs som ett mycket större obehag av den ekonomiskt svage än av den välbärgade. Varje dagsbot fastställs till ett visst belopp från och med femtio till och med ettusen kronor. Riksåklagaren har under lång tid gett ut anvisningar för beräkningen av dagsbotsbeloppet. Senast gällande anvisningar (RÅFS 1991:01) är upphävda men kan ändå ge viss vägledning vid en uppskattning av vad dagsbotens storlek skulle kunna bli i detta fall. Vid en strikt tillämpning av dessa anvisningar med förutsättningen att den tilltalade inte har någon försörjningsbörda eller förmögenhet ges följande dagsbotsbelopp:
1. Om årsinkomsten är 100 000 kronor blir dagsboten 70 kronor.
2. Om årsinkomsten är 200 000 kronor blir dagsboten 170 kronor.
3. Om årsinkomsten är 275 000 kronor blir dagsboten 240 kronor.
4. Om årsinkomsten är 600 000 kronor blir dagsboten 500 kronor.
En bruttomånadslön på 24 000 kronor innebär en årslön på 288 000 kronor vilket leder till att man hamnar någonstans kring punkt tre. Det är dock viktigt att komma ihåg att det är anvisningar som har upphävts och att beräkningen kan komma att ske något annorlunda.
Med vänlig hälsning
