Lawline svarar
Hej och tack för din fråga!
Den utgångspunkt som låg bakom lagstiftarens utformning av 11 § i lagen om anställningsskydd (LAS) var att arbetstagare som blev uppsagda genom uppsägningstiden skulle få tid och möjlighet att försöka hitta ett nytt arbete. Uppsägningstiden som stadgas i 11 § LAS gäller dock allt endast för uppsägning från arbetsgivarens sida. Då det istället är arbetstagaren som säger upp sig är det anställningsavtalets bestämmelser om uppsägningstid som gäller.
Bedömningen av om en viss uppsägningstid skulle kunna vara att betrakta som oskälig är mycket beroende på vilken typ av position och bransch som anställningen gäller, eller m.a.o. hur lätt det generellt är för arbetsgivaren att hitta en ersättare inom uppsägningstiden. Att en uppsägningstid då uppsägning skett på arbetstagares initiativ är längre än då den skett på arbetsgivarens initiativ torde inte vara tillräckligt för att anse uppsägningstiden oskälig. Detta beror på att det är olika syften bakom regleringen beroende på vem som står för uppsägningen. Lagstiftaren har uppenbarligen ansett att det är mer skyddsvärt att lagstifta om en minsta uppsägningstid då arbetsgivaren står för uppsägningen, än att lagstifta om en längsta uppsägningstid som en arbetstagare måste jobba kvar då denne sagt upp sig.
Jag kan inte finna några AD-domar som behandlar problematiken.
Vänligen,