Hej!
Oskyldighetspresumtionen är en grundläggande straffprocessuell rättsprincip som gäller i olika grad i de allra flesta länder som kan anses vara demokratier. Den är fastslagen i artikel 11 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och kommer även till uttryck genom artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR)(https://lagen.nu/1994:1219), som översatt till svenska lyder:
”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som
oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.”
Genom att EKMR utgör gällande rätt i Sverige, innebär det att stadgandet, är direkt tillämpbart i Sverige. Principen om oskyldighetspresumption är dock så grundläggande i Sverige att den hade gällt, även utan stöd i konventionen. I folkmun brukar principen uttryckas genom att:
”Du är oskyldig tills motsatsen bevisats”.
I korthet innebär principen en rätt för misstänkta och tilltalade att bli behandlade som oskyldiga fram till att en fällande dom lagligen har fastställt deras skuld. Principen placerar bevisbördan för den tilltalades skuld på åklagaren. Med detta menas att det i brottmål, är åklagaren som ska bevisa den tilltalades skuld, lyckas inte åklagaren med att bevisa detta, ska den tilltalade frias.
Principen ger även uttryck för att beviskravet är högt ställt inom straffprocessrätten. Domstolarna brukar uttrycka detta med, att den tilltalades skuld ”ska vara ställd utom rimligt tvivel” för att en fällande dom ska meddelas.
Med vänliga hälsningar
Jimmy MikaelssonRådgivare
Ställ en Expressfråga 1499 kr
Behöver du hjälp med att lösa en fråga gällande Processrätt och Bevis och bevisning? Vi kan hjälpa dig!
Ställ din fråga i formuläret nedan och få svar inom 72 timmar.
