Högsta domstolen erkänner svensk kvinna som mamma trots surrogatmoderskap



Högsta domstolen har nyligen avgjort ett mål där de slår fast att en dom från Superior Court of California som stadfäster att en svensk kvinna är mamma till ett surrogatmoderfött barn ska erkännas i Sverige såsom bevis på att den svenska kvinnan är barnets rättsliga moder.

Domslutet är mycket intressant ur flera aspekter. I Sverige finns inga regler om surrogatmoderskap, eftersom det inte är tillåtet inom svensk hälso- och sjukvård. Ett moderskap fastställs i Sverige utifrån vem som har fött barnet. En utländsk dom erkänns inte i Sverige utan uttryckligt lagstöd, och vi saknar regler om att kaliforniska statusdomar ska erkännas i Sverige.

Högsta domstolens domslut går emot svenska rättsliga principer men kan ändå inte anses strida mot svensk rätt. Domslutet är smart, genomtänkt och intressant.

I detta blogginlägg kommer jag kort redogöra för omständigheter i målet Högsta domstolen hade att avgöra och hur domstolen argumenterade sig fram till att den svenska mamman, med stöd av den kaliforniska statusdomen, skulle erkännas såsom barnets rättsliga moder här i Sverige.

Omständigheterna i målet

I augusti 2015 föddes en pojke i USA av en amerikansk surrogatmoder. Pojkens gener härstammade från en kvinnlig donator och en svensk man som efter en provrörsbefruktning låtit det befruktade ägget placerades i den amerikanska surrogatmoderns livmoder.

Redan innan pojke var född stadfäste Superior Court of California att den svenske mannens hustru är mor till pojken.

Väl hemma i Sverige ansökte mannens hustru om att få adoptera barnet. Adoptionsansökan avslogs eftersom paret hade separerat. Om adoptionsansökan hade bifallits hade mannen fråntagits sitt föräldraskap.

Den svenska kvinnan väckte då talan i tingsrätten och krävde att tingsrätten skulle förklara att den kaliforniska domen gäller i Sverige såsom ett erkännande att den svenska kvinnan är barnets rättsliga mor.

Kvinnans talan avslogs i samtliga instanser och hon överklagade enda till sista instans, det vill säga Högsta domstolen.

Högsta domstolens bedömning och domslut

Utländska moderskapsdomar kan erkännas i Sverige även utan uttryckligt lagstöd

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att utländska domar inte erkännas i Sverige utan uttryckligt lagstöd. I Sverige finns lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor där 7 § reglerar i vilka situationer en utländsk faderskapsdom ska erkännas i Sverige. Huvudregeln är att en utländsk dom ska gälla i Sverige om det med hänsyn till en parts anknytning till det utländska landet fanns skälig anledning att talan prövades i den främmande staten och inte Sverige. Denna huvudregel gäller inte om barnet har tillkommit inom hälso- och sjukvården. Högsta domstolen poängterade även att det i svensk rätt saknas lagstiftning om huruvida den svenska rättsordningen erkänner utländska statusdomar angående moderskap. Samtidigt framhöll Högsta domstolen att det blir allt vanligare att ofrivilligt barnlösa blir föräldrar genom assisterad befruktning vilket leder till att moderskap- och faderskapsbegreppen utmanas.

Högsta domstolen framhöll att utländska statusdomar bör kunna erkännas oftare än andra sorters domslut samt att det måste vara förenligt med barnets bästa ifall även utländska moderskapsdomar erkännas i Sverige.

Sammanfattningsvis ansåg Högsta domstolen att även utan uttryckligt lagstöd finns det förutsättningar för det svenska rättsväsendet att erkänna utländska statusdomar gällande moderskap.

Även om surrogatmoderskap inte är tillåtet i Sverige har alla barn rätt till en rättslig företrädare vilket väger tyngre än argumenten att neka surrogatarrangemang inom svensk hälso- och sjukvård

Högsta domstolen fortsatte sin bedömning med att pröva om skälen att inte tillåta surrogatmoderskap inom svensk hälso- och sjukvård är så pass starka att de hindrar ett erkännande av en utländsk moderskapsdom där domslutet grundar sig ett surrogatarrangemang.

Domstolen förklarade att det år 2001 lagts fram ett förslag att kriminalisera surrogatarrangemang i Sverige, förslaget lades dock ner. På senare år har underlåtenheten att tillhandahålla surrogatarrangemang inom svensk hälso- och sjukvård motiverats med att ett kommersiellt surrogatmoderskap kan liknas vid handel med organ och könsceller. Ett tillstånd till sådana arrangemang skulle enligt regeringen vara svårt att förena med gällande förbud angående handel med kvinnor och barn.

Högsta domstolen poängterade dock avslutningsvis att alla barn i Sverige har rätt till en rättslig företrädare, oavsett om barnet fötts utomlands av en surrogatmoder. För bara några år sedan infördes därför 3 a § i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor. Genom paragrafen utvidgas mäns möjlighet att få sitt faderskap fastställt när barnet tillkommit efter ett surrogatarrangemang i utlandet.

Med denna avslutning torde Högsta domstolen vilja poängtera att om mäns föräldraskap ska erkännas i Sverige trots bakomliggande surrogatarrangemang torde samma sak gälla för kvinnor. En sådan slutsats underlättar för barnet som – utifrån Högsta domstolens argumentation – har rätt till en rättslig företrädare.

Ett underkännande av den kaliforniska domen skulle strida mot barnets bästa och barnets rätt till privatliv – domen erkänns!

Juridiknörd som jag är måste jag säga att Högsta domstolen sparar det mest spännande till sist!

Det är inte sällan som Högsta domstolen motiverar sina domar med att det övervägande skälet till domslutet är 1) en regel i svensk rätt och 2) i kombination med en internationell regel som går att hitta i Europakonventionen.

När den svenska lagstiftaren inte riktigt har gjort sitt jobb, då luckor finns i lagen, skapar Högsta domstolen nästan nya regler genom motiveringar utifrån Europakonventionen i syfte att förhindra att Sverige får smäll på fingrarna i Europadomstolen för att vi har bristande lagregler.

Högsta domstolen framhöll att man i svensk rätt i alla ärenden som rör barn ska fatta det beslut som är till barnets bästa. Härifrån gör Högsta domstolen en övergång och börjar argumentera utifrån artikel 8 i Europakonventionen som stadgar var och ens rätt till respekt för sitt privatliv. Hur artikel 8 Europakonventionen hänger ihop med bedömningen om barnets bästa är något otydligt men Högsta domstolen lyckas få ihop det i alla fall.

Högsta domstolen framhåller att skulle den kaliforniska domen inte erkännas i Sverige skulle barnets rättsliga band till den svenska kvinnan klippas av. Barnet har rätt att få sin relation till sina föräldrar och syskon rättsligt erkänd. Ett sådant erkännande torde, enligt Högsta domstolen, tillgodose barnets grundläggande behov av att tillhöra en familj och få vara någons barn. Om den tilltänkta modern efter ett surrogatarrangemang nekas status såsom rättslig mamma till barnet kan detta medföra negativa konsekvenser för barnet, som direkt står i strid med barnets bästa. Barnet kanske inte tillerkänns den tilltänkta moderns nationalitet, det kan bli svårare för barnet att få stanna kvar i hennes hemvistland och rätten till arv från henne kan bortfalla.

Sammanfattningsvis kommer Högsta domstolen fram till att barnet som målet handlar om har under hela sin uppväxt bott tillsammans med den svenska kvinnan. Inledningsvis var kvinnan och den juridiska svenska pappan en familj. Barnet har rätt att behålla denna familj med hänsyn till artikel 8 Europakonventionen och detta måste anses vara barnets bästa.

Allt gott,
Vega Schortz
Jurist
Lawline

2019-07-02 10:28
Vega Schortz



Kommentera