Niklas Lewenhard Gren |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga. Angående Polishögskolan (PHS) och studieuppehåll för militärtjänstgöring kan följande sägas. Militärtjänstgöring var tidigare - innan värnplikten avskaffades - ett godtagbart skäl för studieuppehåll (detta angavs explicit i Polishögskolans utbildningsplan för polisprogrammet från 2002). När utbildningsplanen uppdaterades år 2011 togs denna del bort, se s. 4 i Utbildningsplan för Polisprogrammet 11-11-01; http://www.polishogskolan.se/PageFiles/42381/Utbildningsplan_%20111101.pdf Det anges emellertid att varje ansökan om studieuppehåll bedöms individuellt, varför militärtjänstgöring möjligen fortfarande kan utgöra godtagbart skäl för studieuppehåll. Värt att notera är dock att studieuppehåll vanligen beviljas efter det att studierna faktiskt påbörjats (d.v.s. efter det att man läst en period vid högskolan). Notera även att det är upp till högskolorna att besluta om den som är antagen till utbildning på grundnivå eller avancerad nivå får fortsätta sina studier efter ett studieuppehåll, se 7 kap. 33 § högskoleförordningen (1993:100). Någon skyldighet föreligger således inte i denna del, såvida ej föreligger särskilda skäl för studieuppehåll (så som sjukdom, vård av barn etc.). Mitt avslutande råd är därmed att du vänder dig direkt till Polishögskolan i denna fråga. De kan med all säkerhet ge dig svar på samtliga dina frågor. Med vänlig hälsning

Erik Holmgren |Hej, tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga! Som anklagad för brott kan man inte väcka talan vid domstol för att få sin oskuld bekräftad, utan det krävs att åklagare väcker talan för att ärendet skall tas upp. Är ni oskyldiga och anmälan skett utan grund så kommer åklagaren att lägga ned utredningen, då det har skett en inkorrekt anmälan. Självklart skall man inte behöva tåla att bli oskyldigt anklagad för brott man inte har begått, och det finns några åtgärder ni kan utföra. *Förtal* Har någon anklagat er för brott genom att t.ex. sprida ut detta på arbetsplatsen eller på annat sätt offentligen spridit ut sådana rykten kan det röra sig om förtal (https://lagen.nu/1962:700#K5P1S1), vilket är straffbart. Polisen tar dock inte upp anmälningar om förtal, utan detta är någonting man själv får driva i domstol. Önskar du driva en förtalstalan bör du kontakta en jurist. *Falsk angivelse/falsk tillvitelse* Att till polisen eller annan myndighet inkomma med en anmälan man vet inte är korrekt är ett brott, vilket kan leda till böter eller fängelse. Dessa brott kallas "falsk angivelse" (https://lagen.nu/1962:700#K15P6S1) och "falsk tillvitelse" (https://lagen.nu/1962:700#K15P7S1), brotten vi nu talar om driver polisen och åklagaren själva. Detta innebär att ni kan göra en polisanmälan om personen har polisanmält er. Vänligen,

Emma Lampe |Hej och tack för din fråga! Ägaren av enskild väg kan bestämma om trafik med motorfordon ska förbjudas på vägen då motortrafik kan medföra skador och slitage, se https://lagen.nu/1998:1276#K10P10S1. På enskilda vägar gäller allemansrätten och ägaren kan som huvudregel inte förbjuda någon att gå, cykla eller rida på vägen. Den enskilda vägen får inte skyltas med förbud mot gångtrafik eller cykling, och utan att man fått tillstånd, inte heller mot ridning. Se https://lagen.nu/1998:814#P5S1. Svaret på din fråga är att du har rätt att passera på vägen med din hund. Vänliga hälsningar,

Erik Yderstedt Karlsson |Beroende på vad det handlar om och vad socialtjänsten har för syfte med mötet så kan det finnas en poäng med att ta med sig ett juridiskt ombud. Handlar det exempelvis om att socialtjänsten vill tvångsvårda barnet enligt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (https://lagen.nu/1990:52) så rekommenderar jag dig starkt att anlita ett ombud. Handlar det snarare om ett möte där de vill diskutera något med dig, alltså inte börja med några ingripande åtgärder så behövs det nog inte.

Lovisa Falkman |Hej och tack för din fråga. Det som kan inträffa om Västtrafik inte får in en betalning från dig är att de tar ärendet till domstol. Det som menas med SFS 1977:67 är lag (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik, en lag som ger Västtrafik rätt att utfärda tilläggsavgifter. Notera att undantaget i 2 § är ganska svårtillämpligt, eventuellt kan tingsrättsmålet FT 365-11 vara av intresse för dig. Där blev en man dömd till att betala en tilläggsavgift till just Västtrafik efter att förgäves ha anfört att han borde kunna slippa då han under stress glömt sitt giltiga årskort hemma. Länk till lagen: https://lagen.nu/1977:67 Länk till rättsfallet: https://docs.google.com/file/d/0BxQpa9KSvCMEM2ZhMjMxMzMtZjBkMC00NjcyLTg0MTEtNjdmMjkxM2NiYTRi/edit?hl=sv Hoppas du fick svar på din fråga. Med vänliga hälsningar, Lovisa Falkman.

Farhad Niroumand |Hej Martina, Tack för din fråga. I gällande svensk rätt finns det inte en allmän gällande plikt att bistå den som befinner sig i fysisk fara eller den som löper en risk att få sin egendom skadad. En skyldighet att hjälpa en nödställd person är endast straffbart då den är särskilt föreskrivet. I alla andra fall är det straffritt. Det finns en skyldighet att bistå nödställda personer i vissa särskilda fall. Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållande och skall se till att barnets behov blir tillgodosedda, enligt 6:2 och 6:3 Föräldrabalken https://lagen.nu/1949:381#K6P2S1 En vårdnadshavare kan därmed dömas enligt brottsbalkens regler för att ha orsakat barnets död, om vårdnadshavaren underlåtit att rädda barnet när det befunnit sig i livsfara. På trafikområdet så anger trafikförordningen att en ”trafikant som med eller utan skuld haft del i en trafikolycka skall stanna kvar på platsen” samt i ”mån av förmåga […]hjälpa skadade och medverka till de åtgärder som olyckan skäligen föranleder”. https://lagen.nu/1998:1276#K2P8S1 Bestämmelsen är dock inte straffsanktionerad. Statens offentliga utredningar kom fram till i 2011 att en civilkuragelag inte borde införas i Sverige då den inte skulle få någon nämnvärd positiv effekt. Ett av de skäl mot en lagstadgad civilkuragelag var att inom strafflagstiftningen försöker man i allmänhet undvika att skapa brottstyper vilkas objektiva innehåll kan komma att växla efter person. Om möjligt bör brottet t.ex. inte förutsätta att en person har vissa kunskaper eller en viss fysisk kapacitet. Det är dock inte möjligt att utforma en lag vars innehåll och krav är lika för alla. Man kan inte begära att en fysiskt svag person ska försöka avstyra en misshandel, men man kan mycket väl begära det av en brottare eller boxare. Man kan begära en läkare stoppar en livshotande blödning, men det är orimligt att ställa samma krav på en som inte har tillräckliga kunskaper. En bestämmelse om straff för underlåtenhet att bistå nödställd skulle alltså inte i objektiva termer kunna beskriva vilken handlingsplikt som gäller i en viss situation. Ett annat starkt skäl som ofta kommer fram är risken att de som befinner sig på platsen för ett våldsbrott eller en olyckshändelse inte vågar framträda som vittnen eller ens underrätta polisen om vad som har hänt. Om de inte har gjort, eller tror sig ha gjort, vad på dem ankommer för att bistå den drabbade riskerar de själva att bli föremål för brottsutredning. I olyckliga fall kan den risken till och med föranleda möjliga vittnen att avlägsna sig från platsen. Finns det en föreställning om att man löper en risk att åtalas och straffas för bristande civilkurage så kan det vara tillräckligt för att ett vittne inte ska våga ge sig tillkänna. Det stämmer att Norge har en civilkuragelag. I Norges allmänna strafflag (Almindelig borgerlig straffelov av 22 mai 1902 nr.10) stadgas i § 387 om ansvar för underlåtelse när ingripande kunde ha skett utan särskild risk eller uppoffring för egen eller annan person. Den som, när sådan risk inte föreligger, underlåter att hjälpa en person som befinner sig i omedelbar eller uppenbar livsfara, döms till ansvar. Påföljden är böter eller fängelse i upp till tre månader, utom i fall när underlåtenhetsförseelsen får till följd att någon omkommer, då fängelse på upp till sex månader kan utdömas. Det blev ett långt svar, men detta är komplicerade frågor som kräver längre svar. Med vänliga hälsningar,

Hampus Sabel |Hej, I Sverige råder generellt att man får fotografera fritt på allmän plats så länge det man fotograferar inte är ett skyddsobjekt som omfattas av fotoförbud enligt Skyddslagen. På privata områden, så som färjor, gäller dock att det är ägaren till området som bestämmer om man får fota eller ej. Det är därför helt i sin ordning att Tallink-Silja har ett fotoförbud på delar av sina fartyg. Enligt svensk rätt så har ordningsvakter inte rätt att beslagta kameror, den rätten tillkommer endast polisen. Varken ordningsvakter eller poliser får på eget bevåg radera tagna fotografier. När någon bryter mot ett fotoförbud på ett privat område kan ordningsvakterna avvisa personen från området, men det är den enda sanktion de får vidta enligt svensk lag. Problemet i ditt fall är att incidenten inträffat på internationellt vatten. På internationellt vatten gäller som huvudregel inte nationella lagar. Avgörande för vilken lag som gäller ombord på fartyget är istället flaggstaten, det vill säga den stat under vilkens flagg fartyget seglar. Jag vet inte helt säkert vilken flagg M/S Baltic Queen seglar under men av det jag kan få fram verkar det vara estnisk flagg. I så fall är det estnisk lag som gäller ombord på fartyget och det är möjligt att de har andra regler än Sverige. Jag rekommenderar att du polisanmäler händelsen i vilket fall, det kostar ingenting och du får saken utredd. Skulle det visa sig att svensk lag inte är tillämplig så finns det tyvärr inte så mycket att göra om du inte är beredd att polisanmäla händelsen i det land vars lag gäller ombord (vilket troligtvis är Estland i det här fallet). Slutligen rekommenderar jag att du står på dig gentemot Tallink-Silja i dina kontakter med dem. Gör klart för dem att ordningsvakternas beteende är oacceptabelt och kräv någon form av kompensation. Jag hoppas att du fått svar på din fråga. Hör gärna av dig igen om du skulle ha ytterligare frågor. Vänligen,

Samira Kousha |Hej! Tack för din fråga. I senaste upplagan av ”Rättegång” tredje häftet behandlar Ekelöf frågan om partssuccession med början på sidan 316. Med vänliga hälsningar, Samira Kousha