Evelina Lund |Hej, Din fråga aktualiserar Offentlighets- och sekretesslagen som du kan hitta här: https://lagen.nu/2009:400Kapitel 25 i denna lag reglerar sekretess inom hälso- och sjukvården. I 1 § sägs att sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om den enskildes hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan lämnas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.  Denna bestämmelse används också på de personer som i och för sin utbildning deltar i arbetet inom hälso- och sjukvården, såsom praktikanter. En uppgift är sekretessbelagd oavsett hur den lämnas, den kan lämnas både muntligen eller genom en skriftlig handling. Det innebär att de uppgifter som lämnats till dig är sekretessbelagda om patienten inte samtycker till att de lämnas vidare. Har du ytterligare funderingar får du gärna höra av dig igen. Vänligen, Evelina Lund

Emily Töyrä |Hej!Enligt 8 kap 3 b § 2 st Kommunallagen(https://lagen.nu/1991:900) får kommun och landsting endast ta ut avgifter för tjänster som de är skyldiga att tillhandahålla om det är reglerat i lag. I 26 § Hälso- och sjukvårdslagen(https://lagen.nu/1982:763) går att utläsa att landstinget får ta ut patientavgifter och det finns inte heller någon särreglering för tvångsvård, exempelvis enligt LPT. Det är med andra ord förenligt med lag att ta betalt för tvångsåtgärder av detta slag.Med vänliga hälsningar, 

Hannah Jakobsson |Hej! Tack för din fråga. Då denna fråga inte finns uttryckligen reglerad i lag kommer jag först att ange relevanta regler och principer som berör din fråga. Avslutningsvis kommer jag sammanfatta dessa. Den palliativa vården har som syfte att förbättra patientens ”livskvalitet” då denna befinner sig i livets slutskede. ”Livskvalitet” involverar alla aspekter av den döendes liv. Om en sjukdom inte är möjlig att bota och kommer leda till döden är det istället vårdens uppgift att ge lindring och tröst genom palliativ vård. (Prop. 1996/97:60 - Prioriteringar inom hälso- och sjukvården.) Vården ska efterfölja de etiska principerna om självbestämmande, att göra gott, inte orsaka skada och att vara rättvis. (Skr. 2004/05:166 – vård i livets slutskede) Enligt svensk lag är åtgärder som syftar till att förorsaka en patients död aldrig tillåtna. Ytterligare ska hälso- och sjukvården bedrivas så att denna uppfyller kravet på god vård. Bland annat med hänsyn till patientens självbestämmande och integritet. Detta innebär att patienten har rätt att få information om sitt sjukdomstillstånd och planerad behandlig samt uttrycka sin egen åsikt. Vårdstället står ansvariga för att säkerställa patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården. Detta framgår av 2a och 29a §§ i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskapliga metoder och beprövad erfarenhet. Patienten ska bemötas med omtanke och respekt av sina vårdgivare. Detta framgår av 6 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) Sammanfattningsvis kan sägas att så länge som vårdgivaren håller sin inom ovan nämnda ramar får denne medicinera sin patient med morfin. Skulle vårdgivaren anses gå utanför dessa hållpunkter har denne brustit i sin yrkestövning och ansvar för brotten mord, dråp eller vållande till annans död enligt 3 kap. brottsbalken skulle då kunna komma ifråga. Hoppas jag kunnat bringa klarhet i din frågeställning. Med Vänlig Hälsning Länkar: Hälso- och sjukvårdslag: https://lagen.nu/1982:763 Patientsäkerhetslag: https://lagen.nu/2010:659 Brottsbalk: https://lagen.nu/1962:700 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om livsuppehållande behandling: http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2011-7

Aina Rasol |Hej! Om du är missnöjd med din behandling och åsamkats skada kan du i första hand vända dig till den som utfört behandlingen på dig. Är detta inte ett alternativ kan du vända dig till mottagningens klinik/verksamhetschef, ifall det är inom folktandvården. I varje region finns även en patientnämnd du kan vända dig till. Om det är en privat mottagning och denna är medlem i organisationen ”Privattandläkarna”, kan du vända dig till deras förtroendenämnd. Du har dock rätt till att söka ersättning för skada som uppkommit i samband med tandvård, oavsett om du besökt Folktandvården eller en privat mottagning. Du ansöker ersättningen hos patientförsäkringen. Jag vill dock påpeka att vissa konsekvenser får man inte ersättning för, eftersom det alltid finns en risk att resultatet inte blir exakt som man tänkt sig. I ditt fall verkar det dock som att utfallet inte är en normal följd av behandlingen. Lycka till!

Emelie Fyhrqvist | Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga! Som du säkert vet så innebär en intagning enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) att patienten inte har kunnat tillgodoses vård genom lämnat samtycke. Beslut fattas efter att läkarintyg utfärdats och särskilda undersökningar företagits, se 2, 3 och 4 §§ LPT. Här följer en länk till LPT: https://lagen.nu/1991:1128 Din fråga vad du som anhörig har rätt till att få veta kan utläsas ur 16 och 17 §§ LPT. Av dessa paragrafer framgår att snarast efter att patienten har tagits in för tvångsvård så ska en vårdplan upprättas. Denna ska innehålla vilka behandlingsåtgärder och andra insatser som ska vidtas för att syftet med tvångsvården ska uppnås och dess resultat bestå. Så långt möjligt skall planen upprättas i samråd med patienten och om det inte är olämpligt skall samråd också ske med dennes närstående, vilket i detta fall är du. Detsamma gäller förloppet under behandlingens gång, se 17 § LPT. Detta knappa svar är det enda jag kan ge dig. Om du inte vet med dig att man gjort bedömningen att samråd med dig som närstående skulle vara olämpligt är det som utgångspunkt enligt lagen något som bör ske. En sådan situation skulle kunna vara att patienten och de närstående på något sätt är i konflikt med varandra eller att patienten motsätter sig att kontakt tas med de närstående. Att komma ihåg är att syftet med stadgandet att möjliggöra en så bra vård som möjligt för den intagne och det faktum att samråd ska ske även med närstående inte är en rättighet som är förbehållen dig i första hand, utan fokus ligger på hitta en så bra lösning som möjligt för den intagne. Hoppas mitt svar är något klargörande. Stort lycka till med allt!Vänligen,Emelie Fyhrqvist

Farhad Niroumand | Hej Malin, Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga. Vid införsel av läkemedel per post måste läkemedlen lagligen ha erhållits för medicinskt ändamål och personligt bruk från ett EES-land. EES-länderna är EU-länderna samt Norge, Island och Liechtenstein. De inköpta läkemedlen får motsvara högst ett års förbrukning. Läkemedlen måste vara godkända både i Sverige och i exportlandet och måste ha köpts på apotek. Om läkemedlet är receptbelagt i Sverige eller i exportlandet måste det vara utskrivet av en behörig person, t.ex. en läkare. Du måste själv kunna visa att de ovan nämnda kraven är uppfyllda. Tänk på att det är förbjudet att för personligt bruk föra in läkemedel från ett icke EES-land. Vänliga hälsningar,

Erik Lindgren |Hej och tack för din fråga, Om den skadegörande händelsen (det felaktiga ingreppet) har samband med vården hos landstingen/regionerna eller av privat vårdgivare enligt avtal med landstingen/regionerna finns en patientförsäkring hos Patientförsäkringen LÖF. I och med att ca 90 % av Sveriges vårdgivare är försäkrade genom LÖF är det troligt att även den vårdinstitution som du behandlades på är det. Det första du bör göra är alltså att kontrollera om du har möjlighet att få ersättning från patientförsäkringen. Att anmäla en skada till patientförsäkringen är gratis och prövningen sker relativt snabbt jämfört med domstolarnas handläggning. Dessutom sker prövningen enligt samma lag som i första hand skulle bli aktuell vid en domstolsprövning, nämligen patientskadelagen (se https://lagen.nu/1996:799). För att läsa mer om hur du gör för att anmäla din skada till patientskadeförsäkringen kan du läsa mer på länken nedan. Patientskadeförsäkringen - http://www.patientforsakring.se/index.php Om den vårdanstalt du vårdats på inte är ansluten till LÖF är det vanlig domstol du måste vända dig till för att få ut ersättning. Om ditt ersättningsanspråk grundar sig på att du har råkat ut för en patientskada, vilket jag bedömer att du har efter att ha läst din fråga, är det mot vårdgivaren du ska rikta detta och inte mot försäkringsbolaget. Även i detta fall kommer domstolen att pröva om du har rätt till ersättning enligt patientskadelagen. *Sammanfattning* För att sammanfatta det jag sagt kan man säga att jag först och främst råder dig att kontrollera om du kan få ersättning ur patientförsäkringen. Först om du nekas ersättning där, eller om din vårdgivare inte var ansluten till LÖF bör du överväga att stämma vårdgivaren inför domstol. I och med att det i ditt fall verkar finnas tillräcklig bevisning för att vården är orsak till skadan och att denna skulle kunnat undvikas bedömer jag dina chanser till ersättning som relativt goda. Lycka till! Vänligen,

Giulia Cilio Burman |Hej! Du skriver att din dotter för närvarande tvångsvårdas med stöd av 2 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (1990:52) (LVU). Inom denna paragraf ryms de så kallade miljöfallen, vilket innebär att socialnämnden och förvaltningsrätten ansett att den unges hälsa och utveckling löper påtaglig risk att försämras på grund av yttre faktorer. De yttre faktorer som uppräknas i 2 § är: fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet. Vidare är det, vilket du beskrivit, ett krav enligt 1 § LVU att vården inte kan ges med samtycke från ungdomen själv om hon (eller han) fyllt 15 år. Då din dotter nu är 16 år, räknas således inte ditt eller din dotters fars samtycke utan det måste vara på grund av att hon inte samtycker till frivillig vård som förvaltningsrätten väljer att tvångsvårda henne. För att tvångsvårda en ungdom enligt LVU krävs, som sagt, ett beslut från förvaltningsrätten på ansökan av socialnämnden. Ansökan ska ha föregåtts av en grundlig utredning om ungdomen och dennes livssituation. Socialnämnden ska efter dom om tvångsvård enligt 13 § LVU noga följa vården av ungdomen och (minst) var sjätte månad överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs. Det är dock precis så som du påpekar, att tvångsvården enligt 21 § LVU ska upphöra när den, enligt vad som föreskrivs i lagen, inte längre behövs. Beslut om vårdens upphörande fattas av Socialnämnden. Ett sådant beslut i fråga om fortsatt vård efter de första sex månaderna kan enligt 41 § p 2 LVU överklagas. Den allmänna huvudregeln i förvaltningsrätten är att den som beslutet angår har rätt att överklaga om då beslutet gått honom eller henne emot. I ditt fall, och särskilt om du är vårdnadshavare, bör du har rätt att överklaga Socialnämndens beslut i fråga om fortsatt vård. Som jag nämnde tidigare ska Socialnämnden fatta ett beslut om fortsatt vård löpande var sjätte månad enligt 41 § p 2 LVU. Det innebär, om jag har räknat rätt och uppgifterna i din fråga stämmer, att vården skulle prövats av Socialnämnden i mars i år (2012) och att den nästa gång kommer att prövas igen i oktober i år. Dessa beslut om fortsatt vård kan du angripa och i annat fall är det Socialnämndens bedömning av din dotters hälsotillstånd och vårdbehov som ligger till grund för hennes tvångsvård. Det är förstås mycket svårt för mig att göra en fullvärdig bedömning av din och din dotters situation i det här fallet eftersom jag inte har några mer detaljerade uppgifter. Då det är socialnämnden som upprättat vårdplanen är de även de som kommer ta ställning till huruvida den har fullgjorts eller inte. Socialnämnden har ett krav på sig att var sjätte månad pröva om förutsättningarna för vård fortfarande är uppfyllda och vården ska upphöra när den inte längre behövs. Då jag inte vet på vilka grunder hon tvångsvårdas/omhändertagits är det mycket svårt att bedöma Socialnämndens grunder för LVU. Men det är alltså deras bedömning av huruvida hon är mogen att samtycka till vård på frivillig väg som är utgångspunkten och ditt samtycke spelar mindre betydelse då hon fyllt 15 år. Däremot underlättar det förstås för alla parter att du samtycker till vården och att du är villig att samarbeta med Socialnämnden, det är nämligen ett samarbete mellan nämnden och er vårdnadshavare som ska vara utgångspunkten i nämndens vårdarbete. Jag har nu försökt ge dig en något tydligare bild över hur juridiken på området ser ut, men det är förstås svårt att komma med några konkreta tips eller råd eftersom jag inte har någon aning om vad som föranlett situationen eller vad förvaltningsrättens dom/socialnämndens vårdplan ställer upp för krav. Mitt stora råd till dig är att i första hand kontakta ett juridiskt ombud som i större omfattning kan hjälpa dig med just Din situation och hjälpa dig att driva processen i förvaltningsrätten. Mitt andra råd till dig är att ta kontakt med socialnämnden och be om ett möte. Även de har en skyldighet att hjälpa dig, att lyssna på dig och att förklara för dig vad som gäller och vad du bör göra. Vidare ska du hålla koll på de här tidpunkterna för den "nya prövningen" som socialnämnden måste göra och när/om socialnämnden fattar beslut om fortsatt vård för din dotter så ska du med hänvisning till 41 § LVU hävda din rätt att överklaga beslutet på grund av att du anser att vården inte längre behövs. Jag förstår att du redan visste mycket av det jag har skrivit men jag hoppas att detta hjälpt dig lite ytterligare för att få en förståelse på området och regleringen som för närvarande håller din dotter tvångsvårdad. Återkom gärna om du har fler frågor, men kontakta även ett ombud för att få mer specifik och praktiskt användbar hjälp! Vänligen,