Rättigheter och skyldigheter avseende umgängesrätten
Hej, Jag har varit skild sedan 5 år tillbaka och jag är boförälder med två söner. Pojkarna har bott med mig på heltid sedan deras mamma flyttade till annan ort, 11 mil bort, för att starta en ny relation. Hon har träffat pojkarna ungefär varannan helg och det har i det stora hela fungerat bra.
Vi delar på bensinkostnaden för resorna men det är hon som umgängesförälder som hämtar och lämnar för det mesta. Den senaste helgen ville hon att en väninna skulle hämta mina söner tillsammans med sina egna söner och sedan sova över i väninnans lägenhet, därmed åka en dag tidigare än planerat. Min äldsta son uttryckte oro och sa att han kände sig otrygg att sova borta och ville sova direkt hos mamma. Efter att ha berättat det det för min exfru, utan att hitta någon lösning kontaktade jag väninnan och sa att min äldsta son vill åka direkt till mamma som det ursprungligen var planerat. Min exfru blev rasande för att jag bestämde över hennes huvud. Hon tänkte minsann inte "Åka och hämta i onödan", som hon skrev i sms. Jag har aldrig hindrat henne från att träffa sina barn utan snarare uppmuntrar till mer tid. Hon ringde dessutom upp min äldsta son och blev arg på honom när han sa att han kände sig orolig att sova borta hos väninnan (fick höra en del av konversationen då min son gav mig luren). Jag hade önskat att hon tagit det med mig istället. Försökte prata med henne efter att min son pratat färdigt men då slängde hon bara på luren. Hon vägrade komma och hämta sina söner på fredagen som är praxis och jag erbjöd mig köra dit dem på lördag förmiddag. Hennes svar, via sms, blev att då blev det för kort tid och om jag kom med dem fick jag också hämta dem på söndag.
Till saken hör att min exfru är gravid med sitt fjärde barn och klagar ständigt på alla resor hon måste göra de helger hon har barnen. "Det är så jobbigt för henne att köra bilen fram och tillbaka alla gånger"....är det som ständigt uttrycks. Hon har ingen kontakt med barnen mellan sina helger utan bara fullt fokus på den nya sonen och det kommande barnet.
Det jag funderar på är: Jag behöver reda ut en gång för alla. Hur långt sträcker sig mitt ansvar som boförälder när det kommer till transport av barnen? Är det mitt ansvar att köra barnen halva tiden/halva sträckan eller ligger det på henne som umgängesförälder? Och hur långt sträcker sig mitt ansvar som boföräldrer att verkar för att barnen får träffa sin mamma och halvsyskon? Kan det krävas att jag ska köra bara för att hon har nya barn i den nya relationen som gör det "jobbigt" för henne att åka? (Jag hjälper gärna till att köra om det frågas men jag behöver veta vad som kan krävas av mig för just nu kräver varannan körning av mig i fortsättningen) Som jag har förstått det är det hennes ansvar för de första 10 milen och sedan är det gemensamt ansvar på det som går över 10 mil. Tar jag helt enkelt tillräckligt ansvar idag när jag betalar halva bensinkostnaden? Vad kan hon kräva av mig som boförälder mer än vad jag redan gör? - Jag betalar halva resekostnaden - Jag låter henne träffa barnen varannan helg som vi kommit överens om från början. - Jag låter henne träffa barnen mer genom att fråga henne om hon vill ha barnen mer på pojkarnas skollov och andra helger. (hittills har hon sagt nej och har pojkarna bara 2 veckor på sommaren) Mina barn vill träffa sin mamma, det vill jag underlätta, och jag vill att de ska ha en bra relation men just nu är diskussionen kring ansvaret ett infekterat ämne. Om hon fortsätter att vara arg på den äldsta för att han gör annorlunda mot vad hon vill, vilken rätt har han att säga nej till att åka dit (han är 11,5 år) och hur ska man då hantera lillebror (8 år). Ibland har han åkt själv när storebror har aktivitet men om det är för att mamma är arg på storebror vilka rättigheter har de? MvH Johan
Lawline svarar
Vad jag förstår av din fråga är det klart att ni avtalat om umgängesrätten er sinsemellan. Däremot är det för inte klart om du har ensam eller delad vårdnad, vilket primärt styr rättigheter och skyldigheter i er situation. I det följande utgår jag ifrån att ni har delad vårdnad.
Vidare bör det även påpekas att detta rättsområde tar sin utgångspunkt i barnets bästa, i alla situationer. Det innebär bland annat att föräldrarnas behov och önskningar intar en underkastad ställning i förhållande till barnets bästa.
Den rättsliga regleringen på området av umgängesrätt, är mycket begränsad. Av naturliga skäl är var och enskilt fall så pass unikt att det är svårt och otympligt att genom lag styra föräldrars rättigheter och skyldigheter i utövandet av vårdnaden av sitt barn. Utgångspunkten är barnets bästa och det är vårdnadshavarnas uppgift att överenskomma i detta avseende. Om sådan överenskommelse inte går att nå, står samarbetsavtal med socialnämnden först till buds, i andrahand tvistelösning i allmän domstol. Den reglering som finns säger helt enkelt;
Om barnet bor tillsammans med endast en förälder, skall den föräldern ta del i kostnaderna för de resor som föranleds av barnets behov av umgänge med den andra föräldern. Det skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständigheter.(Föräldrabalk (1949:381) 6 kap. 15§ 1st.)
Utgångspunkten är att föräldrarna delar lika på kostnaderna, om inte ekonomiska- eller övriga omständigheter motivera avsteg från denna princip.
Vad gäller syskons förhållande sinsemellan, blir det i första hand en fråga om vad som är bäst för var syskon för sig. I en sådan bedömning mäts barnets behov av umgänge med syskon som mindre beaktansvärt än det av umgänget till föräldrarna. Har barnet som i ert exempel halvsyskon hos den ena föräldern, tillmäts det inte tillräckligt stor betydelse för att påverka frågan om barnets behov av umgänge med föräldrarna. I detta avseende tar lagen endast hänsyn till barnets behov av umgänge med föräldrarna, varav det sedan faller på föräldrarnas ansvar om de vill ombesörja umgänge med barnets syskon. Min personliga reflektion över detta är helt enkelt att vårdnadsfrågor rörande barn redan är så pass komplext och unikt för vart och enskilt ärende att det inte vore rimligt att genom lag reglera barns umgängesrätt till syskon.
För att beröra barnets talerätt i umgängesfrågor blir även det en bedömningsfråga för vart för sig enskilt ärende. Den rättsliga regleringen lyder;
Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. (Föräldrabalk (1949:381) 6 kap. 11§)
Att vårdnadshavaren ska hänsyn till barnets ålder, innebär att barnet ges större utrymme att påverka umgänget i takt med ålder. I regel kan man säga att barnet har nått sådan mognad att själv bestämma umgänget vid 15 års ålder, intill dess utgör det en avvägningsfråga i förhållande till barnets ålder. Det är dock i allra högsta grad en bedömning i barnets personliga mognad.
Jag hoppas rådgivning har varit till viss hjälp. Det är svårt att rådge i vårdnadsfrågor då reglering utgår ifrån många subjektiva bedömningar, såsom barnets bästa, barnets personliga mognad och omständigheter i övrigt. Rent praktiskt bygger tillämpningen på att föräldrarna lyckas nå en överenskommelse, antingen på egen hand eller med hjälp av socialnämnden. För de fall det är omöjligt för parterna att nå en överenskommelse kan man söka en sådan genom allmän domstol. Dock så är min uppfattning att sådana domslut sällan resulterar i en rättvis dom, då det opartiskt sett är svårt, om inte omöjligt, att utröna rätt och fel i umgängesfrågor. Avslutningsvis vill jag återigen påpeka att rättsligt sett, står föräldrarnas önskemål och motiv i skuggan av barnets bästa.
Med vänliga hälsningar
fredrik.norberg@lawline.se
