Kan man kräva staten på skadestånd för domstolars fel och försummelser?
Kan man kräva staten på skadestånd för domstolars fel och försummelser?
Närmare bestämt; kan man i allmän domstol stämma staten för att förvaltningsdomstolar fattat felaktiga avgöranden?
Det gäller tre olika processer i förvaltningsdomstol om en produkt för vilken jag var handelsagent och marknadsförde via ett känt distributionsbolag i branschen.
Saken: en central förvaltningsmyndighet förbjöd produkten med hänvisning till ett yttrande av myndighetens expert
MÅL 1: jag påpekade för myndigheten att expertens yttrande innehöll flera sakfel och önskade information om hur gå till väga för att överklaga beslutet att förbjuda produkten. Myndigheten ingav min förfrågan till länsrätten utan att meddela mig och påstod att det var ett överklagande av expertens yttrande. Domstolen skiljde inte på myndighetens beslut (som var överklagbart) och myndighetens expertyttrande (vilket inte var överklagbart) och avvisande därför min talan. Jag hade ingen kännedom den processen överhuvudtaget, förrän jag per post fick länsrättens avgörande. Det gick inte att överklaga eftersom det inte gick mig emot, då jag aldrig överklagat. Vad kunde jag göra?
Efter några år begärde jag, med hänvisning till nya fakta, en omprövning av förbudet men myndigheten beslutade att det ska fortsätta gälla och avslog min begäran. Det beslutet överklagade jag.
MÅL 2: Länsrätten kom fram till att myndigheten fattat ett formellt beslut som fått rättsverkningar samt gått mig emot och därmed var överklagbart och att jag hade talerätt i målet. Men mot bakgrund av myndighetens tillsynsansvar och kunskap i sakfrågan fanns ingen anledning att ifrågasätta beslutet. Därför avslogs mitt överklagande i länsrättens dom.
MÅL 3: Kammarrätten fastslog att länsrättens avgörande i MÅL 1 var korrekt eftersom det avgörandet vunnit laga kraft. Därmed kunde myndighetens första förbudsbeslut inte prövas. Myndighetens beslut att avslå min omprövningsbegäran var dock överklagbart. Men eftersom min ekonomiska verksamhet rörande produkten upphört i samband med första förbudet kan jag sen dess inte haft ekonomiskt intresse av produkten. Följaktligen kan beslutet inte påverkat min ekonomiska ställning så attt det angick mig på ett sådant sätt att jag enligt 22 § förvaltningslagen hade haft rätt att överklaga detta länsrättens dom i MÅL 2. Länsrätten skulle därför inte ha tagit upp mitt överklagande av beslutet till prövning i sak. Därför kan mina yrkanden i överklagandet till kammarrätten inte prövas på det sätt som jag begärt. Kammarrätten undanröjde därför länsrättens dom och avvisade mitt överklagande.
Högsta förvaltningsdomstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd.
Således en Moment-22 situation: på grund av effekterna av ett beslut kan man inte överklaga beslutet (förbudet medförde att jag inte kunde tjäna pengar på produkten och eftersom jag inte tjänade pengar på produkten så angick förbudet inte mig, och därför fick jag inte överklaga)
Självfallet har detta diskuterats med berörda domstolar. Extraordinära rättsmedel som resning, domvilla och nullitetsbesvär har varit på tapeten. Domstolarna säger nej, men utan att förklara varför.
Det som har hänt är precis så tokigt som det låter! Produkten är fortfarande förbjuden. Kan en stämning vara ett sätt att få rätsida på alltihop.
Lawline svarar
Hej och tack för din fråga.
Som jag förstår den situation du beskriver så har du fått ett myndighetsbeslut, grundat på ett expertutlåtande, som gått dig emot varpå du framfört till myndigheten att expertutlåtandet var felaktigt och begärt information om hur du kan överklaga beslutet i sin helhet. Myndigheten har då tolkat detta som en överklagan av expertutlåtandet och därmed skickat överklagan till förvaltningsrätten varpå förvaltningsrätten svarat att expertutlåtandet inte gått dig emot och att du därför inte kan överklaga det. När du sedan inte överklagar beslutet inom klagotiden vinner beslutet laga kraft och beslutet kan därefter inte överklagas. Därefter begär du en omprövning av ärendet på grund av nya omständigheter men denna begäran avslogs varpå du överklagade avslagsbeslutet till förvaltningsrätten som fastslog myndighetens avslagsbeslut. Därefter överklagar du förvaltningsrättens beslut till kammarrätten som fastslår att det ursprungliga beslutet vunnit laga kraft och inte kan överklagas samt att du inte har talerätt gällande omprövningen med hänvisning till förvaltningslagens 22§ och undanröjer därmed förvaltningsrättens beslut gällande omprövningen. Därefter beslutar Högsta förvaltningsdomstolen att inte meddela prövningstillstånd. Och frågan du vill ha besvarad är om det går att väcka skadeståndsanspråk mot staten för domstolens eventuella fel eller försummelse.
Enligt skadeståndslagen 3 kap. 2 § ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning för vars fullgörande staten svarar för.
Myndighetsutövning i skadeståndslagens mening kan sägas vara sådana beslut och åtgärder från det allmännas sida som är ett uttryck för samhällets rätt att utöva makt över medborgarna. När en domstol förbjuder någon att marknadsföra en produkt så är detta att utöva makt över en eller flera medborgare då en överträdelse av beslutet typiskt sett är förenat med påföljder såsom exempelvis böter eller vite. Det är således möjligt att väcka en talan om skadeståndsanspråk mot staten i detta fall.
Finns någon grund för en sådan talan i detta fall?
Det krävs alltså att skadan vållats av myndigheten genom antingen fel eller försummelse för att statens skadeståndsansvar ska aktualiseras. Vid bedömningen om fel begåtts är det av stor betydelse vem som har gjort fel och vad som kan förväntas av dem. Exempelvis förväntas det av en domstol att de ska känna lagen medans det inte förutsätts att domstolen har heltäckande kunskap om exempelvis dolda miljörisker. Således är det lättare att hävda att ett fel begåtts av domstolen om domstolen exempelvis förbisett ett lagrum jämfört med om domstolen gjort en missbedömning angående dolda miljörisker.
Vad gäller kammarrättens motivering till att du inte skulle ha någon talerätt med hänvisning till 22 § förvaltningslagen så statuerar denna paragraf att det för att ha talerätt krävs att saken angår denne. Det krävs inte på något sätt ett ekonomiskt intresse utan endast att det på något sätt angår den som anser sig ha talerätt. Detta behöver dock utredas ytterligare av en jurist för att undersöka om det finns någon möjlighet att vinna framgång med en talan härom.
I din situation så kan jag inte se något som tydligt visar på att domstolen här har gjort något fel eller varit försumlig men det är väldigt svårt att bedöma och min bedömning är därför att det krävs ytterligare utredning i detta fall och jag råder dig därför att vända dig till en jurist för vidare rådgivning.
Det finns en annan frågeställning i din fråga som du inte uttryckligen frågat om men som jag ändå vill belysa.
Finns det någon möjlighet att rikta skadeståndsanspråk mot den första myndighetens handlande?
När en myndighet avgör ett ärende genom beslut och beslutet går någon part emot ska parten underrättas om hur han kan överklaga det, förutsatt att det går att överklaga enligt 21§ 2 st. Förvaltningslagen. Vidare är myndigheten skyldig att lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde enligt 4§ Förvaltningslagen.
Det verkar som om myndigheten i detta fall brustit på båda dessa punkter och med ovan anfört resonemang skulle detta kunna föranleda ett skadeståndsanspråk men återigen vill jag påpeka att detta inte alls är säkert då min bedömning grundar sig på ett antagande att myndigheten brustit på just dessa punkter. Därför rekommenderar jag dig även här att ta kontakt med en jurist för vidare rådgivning.
Om du vill ha hjälp med att få tag i en jurist så rekommenderar jag dig att ringa oss på vår kostnadsfria telefonrådgivning där vi kan erbjuda rabatterade priser hos våra samarbetspartners.
Vänliga hälsningar
