Kan man tillämpa av 25 § avtalslagen?

Question

Min situation är följande.

Jag har ingått avtalsförhållande (2002) med en fotbollklubb. Aktuellt avtal har genomgått olika processer under gångna år däri klubben bl.a. hävdat att avtalet inte är gällande och att den i föreningen som ingått avtalet (fullmäktige) får stå till svars vid bifall. Rätten har gått på klubbens sida och beslutat att jag inte kan rikta krav mot klubben. Kan jag med stöd av 2 kap 25 § avtalslagen instämma den som undertecknad avtalet p g a att jag inte kunnat verkställa kraven mot klubben?

Answer 1

Hej!

Svaret på din fråga är att ”det beror på”. Till största del vad som föregått avtalet i fråga och på vilken grund domstolen har fattat sitt beslut. Det framgår inte av din fråga och det är därför svårt att ge ett exakt svar.

I 25 § avtalslagen (1915:218) AvtL regleras en tredje mans möjligheter att rikta krav mot någon som uppträtt som fullmäktig men inte varit behörig, med följd att något avtal inte kommer till stånd. En sådan kallas även med en latinsk term för falsus procurator. Det finns två huvudsituationer, dels när någon påstår sig ha en fullmakt att ingå avtal för någon annan (huvudman) men i själva verket inte alls har någon fullmakt, dels när någon i och för sig har en fullmakt men ingår ett avtal som sträcker sig längre än vad fullmakten tillåter. I det första fallet är den som ingår avtalet över huvudet taget inte behörig och i det andra fallet går fullmäktigen utanför sin behörighet. Om så sker är denne/fullmäktigen i princip skyldig att ersätta tredje man för den skada han lider p.g.a. att avtalet med huvudmannen inte kommer till stånd. Det är fråga om ett s.k. strikt ansvar vilket innebär att det har ingen betydelse om den som uppträtt som fullmäktig har varit vårdslös eller ej, ansvaret kan göras gällande oavsett. Paragrafen är endast tillämplig i de fall då det enda tredje man har att gå på för att bedöma fullmakten är just påståendet om att det finns en fullmakt. Det strikta ansvaret hänger ihop med att fullmäktigen ansvarar för att han har en giltig fullmakt och att tredje man normalt skall kunna lita på fullmäktigens uppgifter. Ersättningen skall motsvara vad avtalet hade givit om det hade fullbordats, det s.k. positiva kontraktsintresset.

Den som uppträtt som fullmäktig blir dock inte ansvarig om tredje man var i ond tro, d.v.s. att han insåg eller borde ha insett att det inte fanns någon fullmakt eller att behörigheten enligt den fullmakt som fanns överskreds. Det blir delvis fråga om en objektiv bedömning utifrån omständigheterna i fallet. Resultatet av en sådan bedömning går inte att uttala sig om men ledning kan troligen sökas i domstolens beslut samt i turerna kring avtalets ingående.

Det bör också nämnas att man som tredje man måste kunna bevisa att den som uppträtt som fullmäktig påstod sig ha en fullmakt. Kan man visa att så var fallet måste denne visa att han faktiskt hade en giltig fullmakt.