FrågaSTRAFFRÄTTÖvrigt15/12/2006

Straff för bruk av narkotika som skett utomlands?

1. Om jag, i ett land där bruk av cannabis är tillåtet (Nederländerna, Spanien, Portugal, Storbritannien m.fl.), intager cannabis för att sedan återvända till Sverige (utan att inneha narkotika, men dock vara narkotikumpåverkad) - kan jag då dömas för narkotikabrott enligt svensk lag bara för att jag inte vill specifiera för polis/åklagare exakt var och när narkotikumintaget skedde? 2. Om jag har fått i mig narkotika ofrivilligt, har jag skyldighet att uppge hur det hela gick till för att slippa straff? 3. Hur högt ställs beviskraven, när åklagare ska bevisa att ett nakotikumintag har skett uppsåtligt samt i ett område där svensk narkotikastrafflag är tillämplig?

Lawline svarar

Fråga 1 Vi utgår i fortsättningen från ett exempel: en person som är svensk medborgare brukar cannabis i Danmark för att sedan återvända till Sverige narkotikapåverkad. Cannabis är klassat som narkotika. Olovligt bruk av narkotika är olagligt i Sverige enl. 1 § stycke 1 punkt 6 narkotikastrafflagen, se http://lagen.nu/1968:64 . Det är själva införseln av narkotikan till kroppen som är kriminaliserad och som alltså utgör själva brottet, inte att vara påverkad av narkotika. Lagen är oinskränkt tillämplig. Detta betyder att det föreligger ett brott mot den svenska narkotikastrafflagen oavsett var i världen bruket av narkotika sker. Om man brukar eller på annat sätt befattar sig med narkotika i ett land där detta är tillåtet, har man alltså ändå begått ett brott enl. svensk rätt. En helt annan fråga, vilken måste skiljas från om brott föreligger eller ej, är dock om en svensk domstol är behörig att döma i det enskilda fallet. Domstolen måste alltså ha jurisdiktion. Detta avgörs genom ett flertal olika principer som finns i 2 kap brottsbalken, se http://lagen.nu/1962:700 . I första hand tillämpas territorialprincipen i 2 kap 1 § BrB, vilken säger att en domstol är behörig att döma om brottet har begåtts inom Sveriges gränser. Det är i detta exempel inte uppfyllt. Den princip som här blir aktuell är istället den aktiva personalitetsprincipen i 2 kap 2 § BrB. Enl. denna princip är svensk domstol behörig att döma om det finns ett visst samband mellan Sverige och den som begått brottet, främst om denne är svensk medborgare. Detta är uppfyllt i vårt exempel. Emellertid finns det ett krav till för att domstolen ska vara behörig: det ska föreligga dubbel straffbarhet dvs. gärningen ska vara kriminaliserad inte bara i Sverige utan även i det land där den begås. Detta är inte uppfyllt här och en svensk domstol kan då inte döma personen i exemplet för narkotikabrott. För att komplicera det hela lite finns dock ett rättsfall från Hovrätten över Skåne och Blekinge, RH 2001:16. Där hade en man som var svensk medborgare brukat narkotika i Danmark. I Danmark är som sagt bruk av narkotika inte kriminaliserat. Det är emellertid innehav – ”besiddelse”. Hovrätten tolkade detta begrepp mycket vitt och ansåg att ”besiddelse” även omfattade vad som i Sverige benämns som bruk. Mannen dömdes därför för narkotikabrott till böter. Det är emellertid så att begreppet egentligen ska tolkas snävare och bruk omfattas i själva verket inte. Man ska alltså ej straffas för bruk av narkotika som skett i Danmark. Det är slutligen alltså utan betydelse var bruket skett för att brott mot svensk lag ska föreligga. Om personen fortfarande är påverkad av narkotika när denne återvänder till Sverige spelar ej heller någon roll, då det inte är detta som utgör den brottsliga gärningen. Ofta kan det på annat sätt framkomma var intaget skett utan att den som är misstänkt för brott själv uppger detta. Att man inte uppger var bruket skett kan aldrig ensamt leda till en fällande dom. Fråga 2 Narkotikabrott är i samtliga former som anges i 1 § narkotikastrafflagen uppsåtsbrott. Vad gäller bruk måste detta ske medvetet: införseln till kroppen måste ske uppsåtligt och personen måste veta att det är t.ex. cannabis som brukas. Det finns dock inte krav på att man vet att cannabis är narkotikaklassat. Har man fått i sig narkotika ofrivilligt föreligger alltså inte något brott eftersom uppsåtskravet inte är uppfyllt. Det är åklagaren som har bevisbördan för att alla brottsförutsättningar är uppfyllda. Den som är anklagad för ett brott har enl. både svensk rätt och Europakonventionen en absolut rätt till tystnad. Man får inte dömas enbart därför att man har vägrat att tala i rätten. I praktiken är det dock så att om åklagaren övertygar rätten om att alla förutsättningar är uppfyllda och den anklagade är tyst föreligger en viss risk för att ändå bli dömd. Man har därför allt att vinna på att tala om hur narkotikan hamnat i kroppen. Fråga 3 Här krävs endast ett kort svar: i brottmål måste den anklagades skuld vara styrkt. Man brukar säga att det måste ”stå utom rimligt tvivel” att alla brottsförutsättningar är uppfyllda och att personen således har begått brottet. Detta är ett mycket högt ställt beviskrav.
Rådgivare
Public question details image

Ställ en Expressfråga 1499 kr

Behöver du hjälp med att lösa en fråga gällande Straffrätt och Övrigt? Vi kan hjälpa dig!

Ställ din fråga i formuläret nedan och få svar inom 72 timmar.

Betala medKlarna Logo
0 / 1500
swish logo