Lawline svarar
Hej!
När det gäller återtagandeförbehåll vid överlåtelse av fastighet är det först viktigt att göra skillnad mellan köp och gåva, eftersom regleringen delvis är olika. Detta har motiverats av att det ansetts rimligare att en gåvogivare har en mer långtgående rätt att göra inskränkningar på grund av handlingens natur (man får anta att en gåva görs av fri vilja).
Formkraven vid köp av fast egendom framgår av jordabalkens fjärde kapitel (https://lagen.nu/1970:994 ). Återtagandeförbehåll är en sorts svävandevillkor som regleras i 4:4 JB. För att ett återtagandeförbehåll ska vara giltigt måste detta intas i köpehandlingarna, 4:3 JB. Detta innebär vidare t.ex. att köparen inte kan få annat än en vilandeförklarande lagfart enligt 20:7 p. 13 JB, och därmed inte är den rätte ägaren fullt ut i alla avseenden (han inte får inte upplåta panträtt t.ex.). För att motverka allt för osäkra ägandeförhållanden under längre tid har vissa begränsningar rörande detta införts. För sådana svävande villkor finns det därför en maxlängd på 2 år för att villkoret ska vara giltigt. Viktigt att notera är att om man kommer överens om ett återtagandeförbehåll som sträcker sig längre i tiden än 2 år blir alltså hela köpet ogitligt. Om någon tid inte framgår av köpehandlingarna så anses tiden vara 2 år.
Om det istället är fråga om en gåva gäller i huvudsak samma regler som vid köp enligt 4:29 JB. Dock gäller enligt 4:30 en generösare regel vid svävandevillkor mot gåvogivaren när det gäller tidsaspekten. Istället för att enbart tillåta en svävandetid på 2 år ges ett längre åtagandeförbehåll verkan mellan parterna även om tiden är längre. Detta innebär i praktiken att säljaren inte efter två år har någon rätt att kunna återta fastigheten om den trots förbehållet säljs, men att han då kan gå emot sin köpare och utkräva motsvarande gåvans värde i pengar.
Med vänliga hälsningar,
